honom. Jag är sån, jag ser allting i svart. Georg är klen och ömtålig, men en verkligt präktig pojke.
— Som man kan ha i samma hus som en sjuk ung kvinna då?
— Ja, naturligtvis. Jag ber dig ju att inte fästa dig vid mina ord, bästa beviset är väl, att jag nu själv vill, att hon ska stanna. Han har tvärtom varit mycket kryare sen ni kom.
Det hade han ju inte, eftersom han haft detta hemska anfall, som jag varit vittne till. Jag förstod, att Helena icke visste det, och förstod, att hon försökte ljuga för mig därför att hon hoppades, att jag aldrig skulle behöva veta om hans besynnerliga sjukdom. Men eftersom jag ville ha kvar den namnlösa — vars namn jag nu visste — så teg jag och låtsade mig övertygad. Ja, tänkte jag, om det nu händer något spektakel, så är det helt och hållet mitt fel. Det kan inte hjälpas, jag tar ansvaret.
I detsamma kom Georg in, ganska het, ty han hade av Niklas hört om översten, och han fruktade, att hans patient skulle resa. — Men som hennes läkare, sade han, tänker jag sätta mig emot det.
Ack, tänkte jag, om nu hennes läkare ville låta bli att med sin iver skrämma sin mamma från ett redan fattat beslut.
Det föreföll icke, som om han själv hade den minsta tanke på risken, att han kunde själv göra
