Sida:Den namnlösa.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
61

Minns frun när bisköpen va här? Ja, jag for in i min kammare och ba Gud så fort jag hinde mellan varven, gamla frun höll på att ta ner mig, och det kan ja sä frun nu så långt efteråt, att hon bar hand på mig och ga mig en redig örfil, så hon gjorde. Men det var det enda som skedde, och det bar jag väl gärna för herr doktorns skull. Men så fort hans högvördighet bisköpen va å gården, då ge de på tok. Å sammalunda sker det denna gången med höga överheten.

— Ja, Niklas, du kan då tala för en, sade Helena och försvann.

Flickan satte just en smula rött på sina kinder.

— Å, säg det för mig, bad hon utan att ta blicken från sina egna drag i spegeln. Han är så förfärligt snäll och förstår dessutom saker bra, men jag har ju märkt, att något är det.

— Ja, sade jag, något är det.

Vi tego ett ögonblick.

— Är det att han — tar kokain eller sånt som läkare kommer åt?

— Nej, sade jag, och jag ska ärligt säga ifrån, att jag inte vet.

I detsamma hörde vi Helena komma tillbaka. Jag beslöt att ännu i denna kväll söka få upp draperi av något slag för den igensatta dörren, ty ånyo hörde vi varje ord hon sade.

— Vet du, Niklas, nu vill Elias, att Georg ska ligga inne på hans soffa i natt. Vad ska jag