I detsamma hörde vi Elias och översten komma språkande uppför trappan. Och jag skyndade mig att sätta på ett vitt serveringsförkläde och på huvudet en korrekt liten mössa. Detta var presenter, som jag haft med mig för jungfrun i prästgården, men som de inte alls klädde Niklas, så hade de blivit liggande oanvända i min byrå.
Översten stannade till allas vår stora lättnad bara över en dag, det var mycket besvärligt att ha så stort främmande i huset, men det hade väl gått an, om icke skräcken för Georg varit. Niklas fick icke servera vid bordet, det kunde jag mycket väl göra, men så var bordet utan värdinna, ty Helena vidhöll sitt beslut att icke synas. Hon behövdes dessutom rätt väl i köket, ty Niklas var så tillintetgjord av vördnad för den höga överheten, att han fördärvade maten, om man lät honom hållas. Emellertid fäste sig överheten inte vid småsaker, därtill var den alltför tacksam och glad, att Elias gick in på att behålla hans syster ett par månader.
Elias och han kommo väl överens, som fallet ofta är med präster och militärer. Han blev bror med Elias och berättade för honom, att svårigheten med Eva under de fem år — tänk fem, lilla stackarn — hon varit sjuk alltid bestått däri, att hon hade sådan oro i själen och aldrig ville stanna någonstädes, vare sig på sanatorier, vilohem eller utländska kurorter, hade hon det än så präktigt. Han dolde icke sin något ohövliga
