förr. Vem var det, som gick på motsatta vägkanten? En grånande svensk ämbetsman, som i dag kanske för tusende gången skött sin avlönade tjänst, en man i ganska små och svåra villkor på jorden, känd i en helt liten krets och av ingen utanför stiftets gränser. Vad var det han hade sagt? Detsamma som i andra vändningar sagts i hundratals kyrkor i dag, detsamma jag hört, jag vet inte hur ofta. Jag frågade mig själv, varför jag då var så slagen av vad jag hört honom säga om själens gemenskap med levande Gud? Därför att han menade det. Man kunde tycka att det vore det minsta en präst kunde göra: mena vad han sade om söndagarna. Och likväl hade det bragt mig ur fattningen att upptäcka, att min broder gjorde det. Han sade väl aldrig: jag vet, utan alltid: du, min åhörare, vet, eller: en kristen vet, men vad han sade var för den, som rätt förstod, en bekännelse om hur Gud, hans Fader, dagligen prövade honom, tröstade och lät honom erfara sitt välbehag, hur han vilade fullkomligt trygg i Guds hand. Hans fattiga jordeliv, som börjat och skulle sluta i Ljungheda, var blott ett ringa brottstycke av en helhet, vars konturer man icke såg, men vars krön var fullkomning.
Blotta möjligheten, blotta den svaga, glimtande föreställningen om att tro som han, kom mig att svindla. Hur skulle då icke världen ligga i ett annat ljus, hur jag själv förvandlas till oigenkänn-
