mest söndagliga. Men det visste jag inte var fallet med Elias. Han behövde aldrig ställa om sig från söndag till vardag, han var så långt alltid densamme.
Och ändå hade jag haft rätt i att vara rädd, ty nu bröt han ner alltihop för mig. Om han som Abraham och David talade med Gud morgon och kväll, tänkte jag, hur kunde han då vara så illa underrättad, att han begick denna grymma orättvisa mot stackars Georg? Varför förstod han icke då sonens hemliga motiv att inte gå i kyrkan, när till och med jag utan gemenskap med den andra världen förstod dem?
Jag kunde ju inte döma om Elias hade rätt eller levde i bländverk och villa, jag som levde med mitt hjärta i en så ödslig ensamhet. Men om det var som han sade, hur kunde då den onde anden hemlighålla för honom sina besök i huset, ja hur vågade han sig överhuvud i den närhet, där Gud var? Varför kunde inte Elias näpsa ondskan och stilla sorgen? Borde inte han få hjälp därmed? Det var alldeles sant, att ett hade Gud tydligen givit honom: tålamod. Han bar med undergivenhet som en börda det, som jag för min del tyckte han borde tagit som en uppgift att rätta till. Han offrade sig för sitt sätt för Helena, då han tålde hennes mor i sitt hus, och för Georgs studier offrade han sin drömda resa till Palestina. Aldrig ett ögonblick tänkte han på, att den, som på sätt som han
