Sida:Den namnlösa.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
77

in till Eva, ty hur förfärad skulle hon icke vara. Men innan jag hann sätta min plan i verket, öppnades dörren och flickan kom ut, klädd, iakt­tog jag mekaniskt, i sin bästa nattrock av bronsfärgad crêpe de chine, som hon burit den dag, då brodern besökte oss.

Jag stod orörlig. Hon gick beslutsamt rakt fram till Georg, lade sin hand på hans axel och sade: — Nu har hon fått nog.

Och underbart att säga, i detsamma försvann kvinnan. Georgs knä föll med en duns ner på golvet, och hans knutna hand likaså. En våld­sam darrning genomfor hans lemmar, de spända senorna slappnade, och han föll fullkomligt ihop. Men det dröjde icke länge, förrän han återvunnit herraväldet över sina lemmar, han reste sig upp och borstade mekaniskt av byxorna.

— Jag undrar, sade han och hade ännu icke sett upp, om det finns någon hygglig själ som kan upplysa mig, varför jag skulle ramla ikull mitt på släta golvet? Hans röst skulle låta obe­svärad, men var så ångestfull, att det sved en i öronen. Men det oaktat tog jag inte frågan för annat än en vanlig retorisk fråga, så där som man säger: begriper du, hur jag bar mig åt för att vricka foten, eller tappa mjölkglaset över klänningen och liknande. Men Eva fattade frågan bokstavligt, så som hade verkligen hänt något han icke själv förstod men önskade veta. Och jag insåg, att hennes instinkt ledde henne rätt.