och Gud tar den från honom och huset. Tror hon, som är lärder och har varit i utlandet, att han snart blir bätter?
Jag sade att det trodde jag alldeles säkert. Jag sade, att jag trodde, att Guds redskap därtill redan var kommet i huset.
Niklas sken.
— Det vore då farliga väl, sade han, för se en ynkar han si så grömt, så det är inte vetigt. Och mest för att han inte vet — hur det är med han.
Aha, tänkte jag, det kunde jag väl ha begripit förr att jag skulle fråga ut Niklas, om det jag ville veta, vad som föregick i huset. — Jaså, vet han inte?
— Nä, si det är som så, att när han vaknar öpp ur di däre anfallena, som frun kallar de, men det är inte anfall utan en oren ande, så vet han rakt inte hur han köm dit han är, men han töre inte fråga heller, fast en ser hur det pinar hönom att inte veta. Han är ju så lärder, så han har väl sina aningar. Men de har jag förstått att han inte vet alls, förrän nästa anfall kömmer, va han sagt ella gjort under di andre. Men si då tror jag han minns hela vägen bakette. Vad de kan va, tro, som sätter åt han?
– Niklas tror ju själv, att det är en ond ande.
— Ja, det förstås, men kan en ond ande va ett fruntimmer?
— Har inte Niklas märkt det förr?
