Sida:Den nyare naturåskådningen.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

48

urminnes tider varit i bruk och där hvarje individ i stammen är prydd med kroklinier och figurer i oändlighet, födes dock aldrig något barn med minsta spår af alla dessa linier eller figurer. Ett af de mest afgörande bevisen mot detta slag af ärftlighet erbjudes af judarne. Oaktadt omskärelsen under årtusenden föröfvats, födes dock hvarje judiskt barn med förhud. I sällsynta fall kan visserligen förekomma en medfödd saknad af förhud, men denna är då beroende på andra förändringar och är i verkligheten en hypospadi, alltså uttryck för en hämmad utveckling och har intet att göra med judarnes rituella omskärelse. Det afgörande beviset för att denna uppfattning är riktig ligger däri, att denna form af en hämmad utveckling äfvenså förekommer hos de kristnas barn. Vid ärftligheten är det den inre dolda utvecklingsprincipen, som framträder under växlande former, under det att den alltid bevarar den typiska enheten. Detta bevarande af artens typiska ideal har man vid iakttagelser och slutledningar tillagt för liten vikt; man har sett, att det sjukliga kan öfverföras, men man har förbisett de reglerande krafternas inflytande. Utbildningen af en degenerad släkt eller ras i naturen är otänkbar: de vansläktade raserna gå under eller resa sig igen. Före Darwins tid har Morel på antropologiens område framställt detta i sitt berömda verk om människans degeneration.