62
en grundlig vetenskaplig behandling i hans skrift »Die Menschenähnlichen Affen». Ur detta arbete vill jag meddela några citat. Hartmann talar sid. 107 om det beryktade kraniet från Neanderthal. Det har nämligen i populära skrifter spelat en hel roll såsom ett påtagligt bevis för en öfvergångsform. Meningarna om detta kranium äro mycket delade. Virchow, som väl måste vara den förnämste auktoriteten och som noga undersökt kraniet, anser det närmast såsom patologiskt; han tänker särskildt på rachitis. Andra, såsom Pruner, betrakta det helt enkelt såsom varande hufvudet af en idiot, sådana som vi ännu hafva nog af i vår tid. Huxley, som ju, äfven han, är en af de främsta auktoriteterna i denna fråga, förklarar, att det på intet vis kan anses såsom en rest af ett midt emellan apa och människa stående mänskligt kranium. King betraktar det såsom härrörande från en mänsklig ur-ras. Efter att ha meddelat dessa olika meningar slutar Hartmann med det yttrandet, »att intet bevis för att det representerar en bestämd folktyp föreligger och att man f. n. synes komma sanningen närmast genom att antaga detsamma vara en rent individuell bildning». Det heter längre fram hos Hartmann sid. 274. »En stor klyfta mellan människan och den antropoida apan ligger enligt min öfvertygelse däri, att människosläktet är mottagligt för utveckling (»erziehbar») och har förstått att
