”Ni inser således”, sade Dixmer med rynkad panna, ”att vi till varje pris måste förnya intimiteten med denne unge man”.
”Men om han vägrar, om han fruktar att kompromettera sig?”
”Hör på”, sade Dixmer. ”Jag skall fråga Geneviève. Hon träffade honom senast, kanske hon känner till något mer”.
”Dixmer”, sade Morand, ”det är med smärta jag ser er draga in Geneviève i alla våra komplotter. Icke för att jag fruktar någon indiskretion från hennes sida. O, gode Gud! Det drama vi uppföra är ohyggligt och jag både rodnar och darrar vid tanken på att det gäller en kvinnas huvud”.
”En kvinnas huvud”, sade Dixmer, ”väger lika tungt som en mans, där krigslist, uppriktighet och skönhet kunna uträtta lika mycket och emellanåt ännu mer än styrka, kraft eller mod. Geneviève delar vår övertygelse och våra sympatier. Geneviève skall även dela vårt öde”.
”Välan, min vän”, sade Morand, ”jag har sagt allt jag bör säga. Geneviève är i varje hänseende värdig det uppdrag, ni givit henne eller, rättare sagt, hon åtagit sig. Det är helgon som bliva martyrer”.
Och han räckte Dixmer sin vita, kvinnliga hand och denne kramade den hårt. Efter att hava uppmanat Morand och hans kamrater att iakttaga den största vaksamhet lämnade han dem och begav sig till Genevièves rum.
Hon satt vid ett bord lutad över ett broderi. Hon vände sig om, då dörren öppnades, och kände igen Dixmer.
”Ah, är det ni, min vän?” sade hon.
”Ja”, sade Dixmer med lugn, småleende uppsyn. ”Jag har från min vän Maurice emottagit ett brev, som jag icke alls kan förstå. Läs det och tala om för mig, vad ni anser därom”.
Geneviève tog brevet med en hand, som, trots hennes självbehärskning, darrade mycket, och läste det. Dixmer följde hennes blick då den ilade över varje rad.
”Nå?” sade han, då hon läst brevet.
”Ja, jag tror, att monsieur Maurice Lindey är en hederlig man, av vilken vi icke ha något att frukta”, svarade Geneviève med största lugn.
”Tror ni således, att han icke vet, vilka personer ni besökte i Auteuil?”
”Jag är säker på att han icke gör det”.
