och bränsle bland traktens fattiga, gick han hem och klädde om sig, varpå han genast åter begav sig ut.
En timme senare blev Maurice Lindey, som satt på klubben och läste, störd av sin kammartjänare, som lutade sig fram och viskade i hans öra:
”Medborgare, någon, som har eller åtminstone påstår sig ha något viktigt att säga, väntar på er där hemma”.
Då Maurice kom hem, fick han till sin stora förvåning se garvaremästaren, som gjort det bekvämt åt sig och läste tidningarna. Under hemvägen hade han gjort tjänaren en massa frågor, men som denne icke kände Dixmer, kunde han naturligt nog icke lämna några upplysningar om vem den besökande var.
Då Maurice fick se Dixmer, tvärstannade han på tröskeln och rodnade ofrivilligt.
Dixmer reste sig upp och räckte honom leende sin hand.
”Vad är det, som förargat er? Och vad har ni skrivit till mig?” frågade han den unge mannen. ”Min käre Maurice, jag känner det mycket djupt. Ni skriver, att jag är en ljum och opålitlig patriot! Eftersom ni icke kan upprepa dessa beskyllningar, då ni befinner er ansikte mot ansikte med mig, måste ni medge, alt ni söker gräl med mig”.
”Jag erkänner vad helst ni vill, min käre Dixmer, ty ni har alltid uppfört er som en hedersman mot mig. Icke desto mindre har jag fattat ett beslut, och detta beslut är oåterkalleligt”.
”Men hur kan det komma sig”, frågade Dixmer, ”att ni, som, enligt vad ni själv erkänner, icke har något att förebrå mig, dock överger oss?”
”Min käre Dixmer, tro mig, när jag säger, att jag har de tyngst vägande skäl, när jag handlar, såsom jag nu gör, och berövar mig själv en vän”.
”Ja, men under alla omständigheter”, sade Dixmer och försökte småle, ”äro skälen icke de, som ni uppgivit i ert brev. Det, ni skrivit till mig, är endast ett svepskäl”.
Maurice tänkte efter ett ögonblick.
”Hör på, Dixmer”, sade han sedan, ”vi leva i en tid, då ett tvivel, framfört i ett brev, kan och måste förarga er. Det kan jag mycket väl förstå. Följaktligen skulle jag handla ohederligt mot er, om jag läte er förbli i detta tillstånd av oro. Ja, Dixmer, de skäl, jag uppgav för er, voro icke de verkliga”.
Detta erkännande, som tycktes ha bort komma köpman-
106
