Älska liksom jag förnuftets gudom,
Och dårskaper du ej begår”.
”Bravo! Bravo!” ropade Maurice och klappade i händerna.
Så rusade han ut ur rummet, nedför trappan, i det han tog fyra trappsteg i taget, ut på gatan och bort mot den välbekanta gamla rue Saint Jacques.
”Jag tror, att han applåderade mig, Agesilaus, inte sant?” sade Lorin.
”Ja, det gjorde han visst, medborgare. Och det var inte underligt, ty det där var mycket vackra verser, som ni läste upp, medborgare”.
”I så fall är han värre däran, än jag trodde”, sade Lorin, i det han i sin tur gick nedför trappan, ehuru i betydligt lugnare tempo, ty Arthémise var inte Geneviève.
Lorin med sina orangeblommor hade nätt och jämt anlänt till rue Saint Honoré, förrän en skara unga medborgare, som han brukade traktera med sparkar eller kopparslantar — alltefter det humör han befann sig vid för tillfället — följde efter honom på vördnadsfullt avstånd — otvivelaktigt därför att de togo honom för en av dessa dygdiga personer, åt vilka, enligt förslag av Saint Just, folket borde erbjuda vita kläder och en knippa orangeblommor.
Processionen växte för vart ögonblick — ty även under denna tid var en dygdig man en sällsynthet — så att till följd därav voro flera tusen unga medborgare närvarande, då buketten överlämnades till Arthémise — en hyllning, som hade till följd att flera andra ”Förnuft”, vilka slutit sig till processionen, hade huvudvärk följande dag.
Det var samma dag på kvällen, som den berömda sången cirkulerade genom Paris:
”Länge leve gudinnan Förnuft,
Dagningens klara, milda sken!”
SEXTONDE KAPITLET.
DEN FÖRLORADE SONENS ÅTERKOMST.
Maurice hade icke kunnat ila fram fortare, om han också haft vingar. På gatorna rådde trängsel, men Maurice lade
128
