utgingo allra först dessa tiotusen plakat, som efter kungens återkomst från Varennes blevo uppslagna överallt i Paris”.
”Var och en som hälsar på kungen blir piskad. Var och en som förolämpar honom blir hängd”.
”Nåväl”, fortsatte Maurice, utan att lägga märke till det djupa intryck hans ord gjort på hans åhörare, ”nåväl jag har bevisat för er, att jag är en uppriktig, god patriot, att jag avskyr alla kungar och deras anhängare. Och dock förklarar jag, trots min åsikt, som icke är något annat än en fast och djup övertygelse, att österrikiskan i hög grad bidragit till de olyckor, som hemsöka Frankrike — så skall aldrig, aldrig någon man — låt honom vara vem han vill, till och med Santerre själv — förolämpa f. d. drottningen i min närvaro”.
”Medborgare”, sade Dixmer, i det han ruskade på huvudet, liksom i ogillande av så mycken halsstarrighet, ”är ni medveten om att ni borde vara mycket, mycket säker på oss, innan ni avlägger en sådan förklaring i vår närvaro?”
”Jag avlägger en sådan förklaring inför er och skulle göra det inför hela världen, Dixmer. Och jag kan tillägga, att hon kanske kommer att dö på samma schavott som hennes man, men jag är icke den, som känner fruktan för en kvinna — jag tvärtom är vänlig och hänsynsfull mot alla dem som äro svagare än jag”.
”Och drottningen, monsieur Maurice?” sade Geneviève blygt. ”Har hon någonsin visat någon tacksamhet för denna finkänslighet som hon är så föga van vid?”
”Fången har flera gånger tackat mig för min hänsynsfullhet, madame”.
”I så fall måtte hon med nöje invänta er tur att övertaga vakthållningen?”
”Jag tror det, madame”, svarade Maurice.
”I så fall”, sade Morand med en röst som skälvde som en kvinnas, ”eftersom ni erkänt vad ingen nu för tiden erkänner — att ni har ett ädelmodigt hjärta — kan ni säkerligen icke heller förfölja barnen?”
"Jag!” sade Maurice. ”Fråga den skurken Simon, hur kraftig armen var på den municipal, inför vilken han hade den djärvheten att stå lille Capet”.
Detta svar framkallade en spontan rörelse vid Dixmers bord. Alla reste sig vördnadsfullt. Maurice ensam förblev sittande, utan att ha den avlägsnaste aning om, att det var honom denna hedersbetygelse gällde.
