Hoppa till innehållet

Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

ning, vill ni icke heller, att andra skola göra det. Se så, gör slut på diskussionen och slut er till sällskapet”.

”Jag! Bevare mig väl, nej”.

”I så fall är det icke längre medborgarinnan Dixmer som önskar avlägga ett besök i Temple — det är jag som bönfaller både er och henne att komma dit för att förströ en stackars fånge. Ty då den stora porten väl stängts efter mig, är jag i tjugufyra timmar lika mycket en fånge, som kungen eller en prins av blodet skulle vara”.

Så pressade han sin ena fot mot Geneviève och tillade:

”Kom med, jag bönfaller er därom”.

”Vad säger ni, Morand, därom?” sade Geneviève. ”Kommer ni med mig?”

”Jag kommer att förlora en hel dag”, sade Morand, ”och på så sätt med en hel dag uppskjuta den tid, då jag beräknar att kunna draga mig tillbaka från affärerna”.

”I så fall går icke jag heller”, sade Geneviève.

”Men varför?” sade Morand.

”Därför att jag inte kan lita på att min man skall eskortera mig, och om ni ej vill följa med mig dit — ni, en respektabel man på trettioåtta år — är jag icke nog djärv att våga möta alla jägarna, artilleristerna och grenadjärerna och be att få tala med en municipal som är endast tre eller fyra år äldre än jag”.

”Gott”, sade Morand, ”eftersom ni anser min närvaro oundgänglig, medborgarinna —”

”Se så, se så, lärde medborgare, var lika ridderlig, som om ni vore en vanlig människa, och offra en halv dag för er väns hustru”, sade Maurice.

”Välan, låt det bli så”, sade Morand.

”Nu”, sade Maurice, ”begär jag endast en sak av er, och det är diskretion. Att besökta Temple betraktas såsom någonting misstänkt, och om det skulle hända oss någonting till följd därav, skulle vi alla bli giljotinerade. Jakobinerna skämta icke. För tusan, ni skulle ha sett, hur de behandlade girondisterna”.

”Åh katten”, sade Morand. ”Dessa medborgare Maurices ord erfordra begrundande. Detta skulle vara ett sätt att draga sig tillbaka från affärerna, som icke alls skulle passa mig”.

”Hörde ni icke”, sade Geneviève småleende, ”att medborgare Maurice sade alla?”

”Nå än sedan då? Alla?”

”Alla tillsammans”.


154