Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Geneviève rodnade, och vid denna rodnad smålog drottningen.

”Gå vidare, medborgarinna Capet”, sade Agricola. ”Ni måste fortsätta”.

Drottningen böjde på huvudet och fortsatte uppför trappan, men innan hon försvann, vände hon sig om och mumlade:

”Så härligt denna nejlika doftar och en sådan vacker ung dam!”

”Hon har icke sett mig”, mumlade Morand, som nästan låg på knä i korridorens halvmörker och till följd därav icke ådragit sig drottningens uppmärksamhet.

”Men ni kunde se henne riktigt, Morand? Gjorde icke ni det, Geneviève?” sade Maurice, som kände sig dubbelt lycklig över att ha kunnat visa sina vänner denna syn och även över att ha kunnat bereda den olyckliga fången denna lilla glädje.

”O, jo, jo!” sade Genevieve. ”Jag såg henne mycket väl och om jag också skulle leva i tusen år, skulle jag aldrig kunna glömma henne”.

”Och vad tycker ni om henne?”

”Hon är mycket vacker”.

”Och ni, Morand?”

Morand knäppte ihop händerna och svarade ej något.

”Tala om för mig en sak” viskade Maurice skrattande till Geneviève. ”Är det drottningen, som Morand är förälskad i?”

Geneviève ryckte till, men hon samlade sig med ens och svarade småleende:

”Det ser verkligen så ut”.

”Ni har ännu inte sagt mig, vad ni anser om henne, Morand”, envisades Maurice.

”Jag tyckte att hon var mycket blek”, svarade han.

Sedan drog Maurice åter Genevièves arm under sin och de gingo ned. I den mörka trappan föreföll det honom, som om Geneviève kysst hans hand.

”Ha! Vad betyder detta, Geneviève?”

”Det betyder, Maurice, att jag aldrig skall glömma, att ni riskerat livet för att tillfredsställa en nyck av mig”.

”Åh!” sade Maurice. ”En sådan överdrift, Geneviève. Ni vet mycket väl, att tacksamhet icke är den känsla för mig, som jag önskar ingiva er”.

Geneviève tryckte ömt hans arm.

Morand följde efter med stapplande steg.