Hoppa till innehållet

Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Han anlände mot slutet av förhöret och fick höra kommunens beslut.

”Ah, då behövs det ingenting annat än en formlig anklagelse”, sade han, ”för att göra saken klar. ”Vänta här i fem minuter, så skall jag framlägga en sådan inför er”.

”Huru lyder den?” sade presidenten.

”Den lyder”, sade Simon, ”att den modiga medborgarinnan Tison anklagar Maurice, denne aristokraternas hemlige anhängare, och en annan lika falsk patriot, en av hans vänner vid namn Lorin”.

Tag dig i akt, Simon, din nitälskan för nationen missleder dig. Maurice Lindey och Hyacinthe Lorin äro beprövade patrioter”.

”Det kommer att visa sig inför domstolen”, svarade Simon.

”Tänk dig väl för, Simon. Detta kommer att i alla verkliga patrioters ögon bli en skandalös process”.

”Vad angår det mig om den är skandalös eller ej? Har jag något att frukta av skandalen? Vi skola åtminstone få lära känna sanningen om förrädarne”.

”Alltså håller du fast vid att vilja framlägga en anklagelse i kvinnan Tisons namn?”

”Redan i kväll skall jag anklaga dem för cordeliererna och dig också, medborgare president, om du icke med ens ger tillsägelse om att den där förrädaren Maurice skall häktas”.

”Vare det så”, sade presidenten, som i likhet med alla andra darrade inför dem som skreko högljuddast. ”Han skall bli häktad”.

Medan detta beslut fattades mot honom, hade Maurice återvänt till Temple, där följande biljett väntade honom:

”Alldenstund vår tjänstgöring blev avbruten på ett våldsamt sätt, får jag sannolikt icke se dig förrän i morgon bittida. Kom då hem och ät frukost hos mig. Under måltiden skall du få giva mig en noggrann och sanningsenlig skildring av de komplotter och sammansvärjningar, som upptäckts av Simon.

En nejlika den brottsliga är,
Så hederlige Simon svär.
Men jag upplysning söka skall,
I morgon hos en älsklig ros.

Och i morgon skall jag i min tur omtala för dig Arthémises svar på mina frågor.

Din tillgivne Lorin”.


174