När kvinnan Tison såg, att de lämnade henne, tycktes hon åter samla sig.
”Vart skola ni gå?” skrek hon. ”Gå ni för att rädda Heloise? Vänta i så fall på mig, så följer jag med er. Vänla på mig! Vänta på mig!”
Och den stackars kvinnan följde skrikande efter dem, tills hon förlorade dem ur sikte vid närmaste gathörn, och som hon icke visste, åt vilket håll hon skulle vika av, stod hon obeslutsam ett ögonblick och såg sig omkring åt alla håll. När hon så i nattens tystnad och mörker endast såg en dubbel symbol av döden, uppgav hon ett gällt skri av förfäran och föll orörlig ned på stenläggningen.
Klockan slog tio.
Under tiden och medan klockslagen ännu klingade från Templeklockan, satt drottningen efter vanligheten i sitt rum mellan sin syster och sin dotter vid en osande lampa. Dold för municipalernas blickar av madame royale, som låtsade omfamna henne, läste hon omigen igenom en liten biljett, skriven på den minsta tänkbara papperslapp och med så liten stil, att hennes ögon, som blivit skumma av alla de heta tårar, hon fällt, knappast förmådde dechiffrera innehållet:
”Begär i morgon, torsdag, att få promenera i trädgården. Denna anhållan blir utan minsta svårighet beviljad, enär det utfärdats en order att medgiva er denna ynnest, när helst ni ber därom. Då ni gått tre eller fyra varv, skall ni, under föregivande av trötthet, gå fram till marketenteriet och be änkan Plumeau om tillåtelse att få sätta er ned. Ögonblicket efteråt skall ni låtsa, att ni känner er sämre, och svimma. Då komma de att stänga dörrarna, för att kunna hämta hjälp åt er, och ni blir lämnad ensam med madame Elisabeth och madame royale. Källardörren kommer omedelbart att öppnas. Ni, er syster och er dotter rusa ned genom den och äro räddade, alla tre”.
”Min Gud!” sade madame royale. ”Har vårt onda öde äntligen tröttnat på att förfölja oss?”
”Men tänk, om denna biljett skulle visa sig vara en fälla?” sade madame Elisabeth.
"Nej, nej”, sade drottningen. ”Denna handstil har för mig alltid utvisat närvaron av en hemlighetsfull men modig och trofast vän”.
"Är det chevalierns?” frågade madame royale.
”Ja”, svarade drottningen.
