frid att få min förlåtelse för de oförrätter, ni tror er ha tillfogat mig, förlåter jag er gärna, min stackars kvinna, av hela mitt hjärta och hoppas endast att var och en, som jag kränkt, måtte förlåta mig lika uppriktigt”.
”O!” utbrast kvinnan Tison i en ton av obeskrivlig glädje. ”Han kommer att rädda mitt barn, eftersom ni har förlåtit mig. Er hand, madame, er hand”.
Förvånad och utan att förstå något, sträckte drottningen fram sin hand, som kvinnan Tison grep med största iver och mot vilken hon tryckte sina läppar.
I samma ögonblick hördes en offentlig utropares hesa röst ute på rue du Temple.
”Hören”, ropade han. ”Domstolsutslaget som dömer flickan Heloise Tison till döden för sammansvärjning!”
Dessa ord hade knappast nått kvinnan Tisons öron, förrän hon med beslutsam min reste sig upp från sin knäböjande ställning och bredde ut armarna för att hindra drottningen från att komma fram.
”O, min Gud!” utbrast drottningen, som hade hört varje ord av utroparens ohyggliga tillkännagivande.
”Dömd till döden!” ropade modern. ”Min flicka dömd — min Heloise förlorad! Han har således icke räddat henne och nu kan han icke rädda henne. För sent! För sent!”
”Stackars kvinna”, sade drottningen. ”Tro mig, jag känner för er”.
”Du?” sade kvinnan, vars ögon voro blodsprängda. ”Beklagar du mig? Aldrig! Aldrig!”
”Ni misstager er, jag beklagar er av hela mitt hjärta, men låt mig nu komma fram”.
Kvinnan Tison brast i skratt.
”Nej, nej! Jag låter dig icke fly, därför att han sade till mig, att om jag bad dig om förlåtelse och läte dig fly, skulle min dotter vara räddad. Men eftersom min dotter nu skall dö, skall du icke fly”.
”Messieurs, kom till min hjälp”, ropade drottningen. ”Min Gud, min Gud! Ni se ju mycket väl, att denna kvinna är galen”.
”Nej, lag är icke galen, visst icke! Jag vet vad jag säger”. utbrast kvinnan Tison. ”Förstår ni, det är sant, det är sant — det var en sammansvärjning, och Simon uppdagade allt. Det var min stackars dotter, som sålde buketten. Hon erkände det inför revolutionsdomstolen — en nejlikebukett. De hade papperen gömda i blommorna”.
198
