Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Och han fortsatte att läsa:

”Chevalier de Maison Rouges signalement: fem fot tre tum lång, blont hår, blåa ögon, rak näsa, kastanjebrunt skägg, gropig haka, mild röst och händer som en kvinna. Trettiofem à trettiosex år gammal”.

Vid denna beskrivning gick det upp ett ljus för Maurice. Han kom att tänka på den unge mannen, som fört befälet över den lilla truppen muscadiner och som föregående kväll räddat hans och Lorins liv och som modigt dragit sitt svärd mot marseljäsarne. ”Guds död”, mumlade Maurice. ”Skulle det kunna vara han? I så fall är angivelsen, att man sett mig tala med honom icke falsk, men jag kan icke draga mig till minnes att jag skakat hand med honom”.

”Nå, Maurice?” sade presidenten, ”vad säger du nu, min vän?”

”Jag säger, att jag tror dig”, svarade Maurice.

”Lek icke på detta sätt med populariteten”, sade presidenten. ”Nu för tiden, Maurice, är popularitet liktydig med liv. Vad impopularitet beträffar, så är det liktydigt med att bli misstänkt för förräderi, och medborgare Maurice Lindey får icke utsätta sig för misstanken att vara en förrädare”.

Maurice hade ingenting att svara på en doktrin, som var så i överensstämmelse med hans egen. Han tackade sin gamle vän och lämnade sektionen.

”Ah”, mumlade han, ”låt oss andas ut litet. Det förekommer alldeles för mycket misstankar och stridigheter; låt oss bege oss direkt till friden, oskulden och glädjen, låt oss gå till Geneviève”. Och Maurice begav sig till gamla rue Saint Jacques.

Då han anlände hem till garvarmästaren, stödde Dixmer och Morand Geneviève, som hade ett svårt hysteriskt anfall.

I stället för att utan vidare få stiga in till henne såsom han brukade, hejdades han av en tjänare.

”Anmäl mig i alla fall”, sade han, ”och om Dixmer icke kan ta emot mig med detsamma, skall jag draga mig tillbaka”.

Tjänaren gick in i den lilla paviljongen, under det att Maurice stannade ute i trädgården.

Det föreföll honom som om det försiggick någonting besynnerligt i huset och som om arbetarna i stället för att ägna sig åt sin vanliga sysselsättning rastlöst vandrade omkring i trädgården.


214