”Man har icke givit mig detta uppdrag, jag har själv givit mig det, eler, rättare sagt, utbett mig det av kommunen. Det erfordrades ett snilledrag för att återge oss våra ställningar, under det att vårt återupprättande icke blott kommer att förläna våra liv frihet utan även ge oss rättighet att vid första lämpliga tillfälle sticka sex tum stål i buken på det där odjuret Simon”.
”Men hur kunna de vara säkra på att det var chevalieren som uppgjort den där planen med den underjordiska gången?”
”De äro ännu icke säkra på det, men de antaga det”.
”Du handlar således till följd av en slutledning?”
”Nej, till följd av visshet”.
”Hur kommer du därhän? Ty när allt kommer omkring …”
”Hör noga på”.
”Jag hör på”.
”Jag hade knappast hört utroparen skrika: ”Stor sammansvärjning upptäckt av medborgaren Simon (den där skurken Simon, han är överallt, den uslingen!) förrän jag själv ville bedöma sanningen med mina egna ögon. Man talade om en underjordisk gång …”
”Existerar den?”
”Ja då, den existerar, jag har sett den.
Sett den med båda mina ögon, det kallar jag att se —
Nå, varför visslar du inte?”
”Därför att det där är Molière, och för övrigt förefaller mig dessa händelser allt för allvarliga att skämta med”.
”Vad kunna vi skämta om, när vi icke skämta om allvarliga saker?”
”Du säger således att du har sett den?”
”Jag upprepar, att jag har sett den underjordiska gången, att jag gått genom den och att den förbinder medborgarinnan Plumeaus källare med ett hus vid rue de la Corderie, huset n:r 12 eller 14, jag kommer icke riktigt ihåg vilketdera”.
”Verkligen, Lorin, har du gått igenom den?”
”Ja, i hela dess längd, och jag försäkrar dig att det var en riktig löpgrav. Och dessutom var den avstängd med tre järngaller, som de måst ta bort det ena efter det andra men som, i händelse dessa konspiratörer hade lyckats, skulle ha givit dem tid — genom att offra två eller tre av sitt antal — att föra änkan Capet i säkerhet. Lyckligt-
