Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/264

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

lar icke ditt uppförande, men det skulle göra mig ont, om du komprometterade dig”.

”Hysj! Det kommer någon”.

Drottningen hade icke förlorat ett ord av detta samtal, ehuru det hade förts med sänkta röster. Fångenskap skärper varje sinne.

Det buller, som de båda fångvaktarna hört, framkallades därav att flera personer närmade sig dörren.

Två municipaler kommo in, åtföljda av portvakten och några fångvaktare.

”Nå, var är fången?” frågade de.

”Hon är där inne”, svarade de två gendarmerna.

”Hur har hon det?”

”Se själva”.

Och Gilbert gick fram och drog skärmen åt sidan.

”Vad vill ni?” frågade drottningen.

”Det är kommunen, som avlägger ett besök, medborgarinna Capet”.

”Denne man är god”, tänkte Antoinette, ”och om mina vänner —”

”Det är bra, det är bra”, sade municipalerna i det de sköto Gilbert åt sidan och trädde in till drottningen. ”Inte så mycket ceremonier”.

Drottningen höjde icke ens på huvudet, utan satt så orörlig, som om hon varken sett eller hört dem, utan trodde sig vara ensam.

Kommunens utskickade lade noga märke till alla detaljer av rummet, knackade på boaseringen, på sängen, kände på järngallret för fönstret som vette mot kvinnornas gård, och efter att ha anbefallt gendarmerna att iakttaga den allra största vaksamhet, avlägsnade de sig utan att ha sagt ett enda ord till Marie Antoinette och utan att hon tycktes ha märkt deras närvaro.


TRETTIOFEMTE KAPITLET.
LA SALLE DE PAS-PERDUS.

Mot slutet av den dag då vi sett municipalerna så omsorgsfullt inspektera drottningens fängelse promenerade en man, klädd i grå blus och med huvudet beklätt med en

258