som kommo in genom la salle des Pas-Perdus stora dörr eller genom någon dess sidodörrar, som påskyndade sina steg, då de varseblevo mannen med knölpåken vilken envist fortsatte sin promenad från ena ändan av salen till den andra och för vart ögonblick fann någon förevändning att stöta knölpåken mot stenläggningen.
Om dessa skrivare hade varit mindre rädda och de promenerande mera klarsynta, skulle de ha uppdagat, att vår patriot, nyckfull liksom alla excentriska eller prononcerade karaktärer, tycktes föredraga vissa kvaderstenar, exempelvis dem, som lågo en bit från väggen till höger nära salens mitt och som utsände ett klart och klingande ljud. Till sist koncentrerade han till och med sin vrede på några särskilda stenar mitt i salen. Samtidigt glömde han sig till den grad, att han stannade och med blicken tycktes uppmäta avståndet.
Det år visserligen sant, att det endast var ett ögonblicks förströddhet och att han omedelbart återtog sin forna uppsyn, som en glimt av tillfredsställelse förjagat för ett ögonblick.
Nästan i samma ögonblick kom en annan patriot — ty vid denna tid bar var och en sina åsikter synliga på pannan eller, rättare sagt, i sin klädsel — in genom dörren från ett galleri, och utan att tyckas på minsta sätt erfara den allmänna fruktan, som den förste mannen framkallat, började han gå tvärs över salen med samma hastighet som denne, så att de måste möta varandra mitt under promenaden.
Nykomlingen hade liksom den först komne en luden mössa, grå tröja, smutsiga händer och i en av dem en knölpåk. Dessutom bar han även ett svärd, som slog emot hans ben för varje steg, och i det stora hela föreföll han ännu mera skräckingivande än sin företrädare. Den först komne hade en ursinnig uppsyn, men nykomligen tycktes dessutom vara i besittning av slughet och lömskhet.
Ehuru dessa två män tycktes tillhöra samma parti och hysa samma åsikter, vågade åskådarna invänta resultatet, icke av deras möte, ty de gingo nu i samma linje, utan deras närmande till varandra.
Vid första varvet blevo de besvikna i sin förväntan, enär patrioterna åtnöjde sig med att växla blickar. Samtidigt blev den mindre av dem litet blek, ehuru det av en ofrivillig rörelse av läpparna tydligt framgick, att detta icke berodde på fruktan utan på avsky.
260
