”Låt se”, mumlade han, i det han stannade. ”Har jag mätt allt riktigt? Och kommer jag att vara tillräckligt stark? Och kommer hon att ha tillräcklig! mod? Ja, ty hennes mod är tillräckligt känt för mig. Min Gud, när jag får fatta hennes hand, när jag får säga till henne: ”Madame, ni är räddad! …”
Han stod orörlig, liksom överväldigad av detta hopp.
”O!” återtog han. ”Vanvettiga, våghalsiga plan, skola andra säga, i det de krypa ned under sina sängkläder eller åtnöja sig med att, förklädda till lakejer, slå sina lovar omkring Conciergeriet, men de ha icke min bevekelsegrund lill att våga allt, ty för mig gäller det icke blott att rädda drottningen, utan ännu mer att rädda kvinnan.
Till verket alltså, och låt oss repetera alltsammans! Att lyfta upp den här stenen är ingenting. Att lämna den öppen, det är faran, ty en vaktrond skulle kunna komma … Men det kommer aldrig några sådana. Man hyser inga misstankar, ty jag har inga medbrottslingar, och hur långt tid behöver en sådan brinnande iver som min för att skynda igenom en mörk gång? På tre minuter är jag under hennes rum, inom ytterligare fem minuter lyfter jag upp stenen vid eldstaden. Hon kommer att höra mig, då jag arbetar, men hon har alltför mycken karaktärsstyrka att bli förskräckt. Tvärtom! Hon kommer att förstå, att det är en räddare, som närmar sig henne … Hon är bevakad av två män. Dessa två män komma otvivelaktigt alt springa fram …
Nåväl”, sade patrioten, i det han med ett bistert småleende betraktade, först vapnet, han bar i bältet, och sedan det, han bar i sin hand ”när allt kommer omkring, räcker ett dubbelskott ur pistolen eller två slag med det här bräckjärnet för två män. Stackars män! … De komma att dö, liksom andra, som icke varit brottsligare!”
”Framåt!”
Och medborgaren Théodore satte beslutsamt sitt bräckjärn in i springan mellan tvä stenar.
I samma ögonblick gled ett ljussken över stenarna, och ett buller, upprepat av valvets ekon, kom konspiratören att vända på huvudet, varpå han med ett enda språng försvann in i kabyssen.
Snart nådde röster, dämpade av avståndet och den sinnesrörelse, alla känna nattetid i en stor och övergiven byggnad, Théodores öra.
Han hukade sig ned och såg genom en springa i kabyssen,
