gar än på vålnader. Vad säger du, medborgare Richard?” tillade generalen, i det han vände sig till mannen i den ludna mössan och ratintröjan.
”Jag har aldrig sagt, att det icke fanns några underjordiska gånger i Conciergeriet”, svarade denne, ”men här är medborgaren Gracchus, som varit fångvaktare här i tio år och följaktligen känner till Conciergeriet lika bra som sin egen flicka och som dock är okunnig om den underjordiska gång, som medborgaren Giraud talar om. Men eftersom medborgaren Giraud är stadsarkitekt, bör han känna till den saken bättre än vi, ty det tillhör hans fack”.
Théodore ryste, då han hörde dessa ord.
”Till all lycka är salen stor”, mumlade han, ”och innan de finna, vad de söka, måste de leta i minst två dagar”.
Men arkitekten rullade upp sin stora pappersrulle, satte på sig glasögonen och föll på knä för att granska plankartan vid det fladdrande skenet från lyktan, som Gracchus höll i sin hand.
”Jag är rädd för att medborgaren Giraud har drömt alltsammans”, sade Santerre ironiskt.
”Du skall få se, medborgare general, om jag är en drömmare”, sade arkitekten. ”Vänta litet! Vänta litet!”
”Som du ser, vänta vi”, sade Santerre.
”Bra!” svarade arkitekten.
Och han började göra sina kalkyler:
”Tolv och fyra göra sexton”, sade han, ”och åtta därtill blir tjugufyra, som dividerat med sex gör fyra, och sedan återstår en halv. Ja, så är det. Jag vet det precis på pricken, och om jag misstar mig en fot, få ni säga, att jag är en okunnig klåpare”.
Arkitekten uttalade dessa ord med en säkerhet, som kom blodet att isas i medborgare Théodores ådror.
Santerre såg på plankartan med ett slags respekt. Det syntes, att han var uppfylld av beundran, ehuru han ingenting förstod.
”Följ noga med vad jag säger”.
”Vart då?” frågade Santerre.
”Här på kartan, som jag har ritat, för tusan! Här ha vi det! Tretton fot från väggen finns en flyttbar sten, som jag har märkt med ett A. Ser ni den?”
”Ja, visst ser jag ett A”, svarade Santerre. ”Tror du kanske, att jag inte kan läsa?”
”Under denna sten finns en trappa”, fortsatte arkitekten. ”Titta, jag har märkt den med ett B”.
