”Ni erkänner således, att ni gjort er förtjänt av döden?”
”Ja, ja!”
”Och för att sona detta brott, som jag icke känner till men som ni anklagar er för, vill ni utan att klaga underkasta er döden”.
”Stöt till, monsieur, jag skall icke giva ett ljud ifrån mig, i stället för att förbanna skall jag välsigna den hand, som stöter ned mig”.
”Nej, madame, jag vill icke stöta ned er, men det oaktat kommer ni förmodligen att dö. Men i stället för att vara en vanhederlig död, såsom ni skulle kunna frukta, skall det bli en ärofull död, den vackraste död, man kan tänka sig. Tacka mig, madame, ty i det jag straffar er, gör jag er odödlig”.
”Monsieur, vad tänker ni således göra?”
”Ni skall fortsätta till det mål mot vilket vi strävade, då vår väg blev avbruten. I era egna och i mina ögon kommer ni att dö brottslig — i världens ögon kommer ni att dö som en martyr”.
”O, min Gud, ni gör mig galen genom att tala sålunda! Vart för ni mig? Vart släpar ni mig med er?”
”Med största sannolikhet i döden”.
”Låt mig i så fall uppsända en bön”.
”Till vem?”
”Det är icke av minsta vikt för er. I samma ögonblick som ni berövar mig livet, betalar jag min skuld, och om jag har betalat, är jag icke skyldig er något”.
”Det är sant”, sade Dixmer, i det han drog sig tillbaka mot det andra rummet. ”Jag väntar på er”.
Han lämnade salongen.
Geneviève sjönk på knä framför Maurices porträtt och tryckte händerna mot sitt nära nog bristande hjärta.
”Maurice”, sade hon, dämpat, ”förlåt mig. Jag väntade icke att bli lycklig, men jag hoppades att kunna göra dig lycklig. Maurice, jag berövar dig den lycka, som utgjorde ditt liv. Förlåt mig att jag förorsakat din död, min högt älskade”.
Så klippte hon av en länk av sitt långa hår och virade den kring violbuketten och ställde denna nedanför porträttet, som, okänsligt och mållöst som det var, dock tycktes få ett uttryck av sorg över alt se henne avlägsna sig.
Åtminstone föreföll det Geneviève så genom tårarna.
”Nå, är ni redo, madame?” frågade Dixmer.
”Redan”, mumlade Geneviève.
