sin tjänare, som kom uppför trappan med den lojbet, som är kännetecknande för tjänare.
”Scevola!” ropade han.
Tjänaren tittade upp.
”Ah, är det ni, medborgare?”
”Ja, det är jag, men var är medborgarinnan?”
”Medborgarinnan?” upprepade den förvånade Scevola, i det han fortsatte uppför trappan.
”Ja visst! Har du icke sett henne där nere?”
”Nej!”.
”Gå då ned igen och fråga portvakten och hör dig för hos grannarna”.
”Ögonblickligen”.
Och Scevola gick nedför trappan.
”Fortare, fortare!” ropade Maurice. ”Ser du icke, att jag står som på glödande kol?”
Maurice väntade fem, sex minuter ute i trappan, men när han icke såg Scevola komma tillbaka, gick han in i våningen igen och lutade sig åter ut genom fönstret. Han såg Scevola gå in i några butiker och komma ut igen, utan att ha uppdagat något.
Då blev han otålig och ropade åter på honom. Tjänaren tittade upp och såg sin husbonde stå vid fönstret.
Maurice gjorde ett tecken, att han skulle komma upp.
”Det är omöjligt, att hon gått ut”, tänkte Maurice.
Och han ropade åter:
”Geneviève! Geneviève!”
Alltjämt dödstystnad. De ödsliga rummen tycktes icke ha något eko längre.
Scevola kom upp.
”Portvakten är den enda, som sett henne”.
”Har portvakten sett henne?”
”Ja. Grannarna känna icke till något om saken”.
”Du säger, att portvakten sett henne. Hur gick det till?”
”Han såg henne gå ut”.
”Hon har således gått ut?”
”Det tycks så”.
”Ensam? Det är omöjligt, att Geneviève gått ut ensam”.
”Hon var icke ensam, medborgare. Hon hade en man i sällskap?”
”Vad för något? Hade hon en man i sällskap?”
”Åtminstone säger medborgaren portvakten det”.
”Gå ned efter honom, så att jag får veta, vem den där mannen var”.
