att strömma in i salen, om denna vall av kött skulle giva efter.
Denna orörliga man var ung och vacker, och vid varje knuff, han fick, skakade han på sitt yviga hår, tjockt som en lejonman, under vilket ett mörkt och beslutsamt ansikte lyste. När han sedan med en blick eller ett ord drivit tillbaka mängden och motstått deras häftiga anfall, försjönk har åter i sin lyssnande orörlighet.
Icke desto mindre hade denna kompakta massa hundrade gånger ansträngt sig alt driva undan honom, enär det till följd av hans längd var omöjligt för dem, som stodo bakom honom att se någonting, men såsom vi sagt, stod han kvar orubblig som en klippa.
Under tiden höll en annan man på att bana sig väg genom detta hav av människor och detta med en ihärdighet, som nära nog gränsade till ursinne. Ingenting hindrade hans outtröttliga ansträngningar, varken slagen av dem han lämnade bakom sig, de ohyggliga förbannelserna av dem, som han nära nog kvävde då han trängde sig förbi dem, eller kvinnornas kvidanden, ty det fanns många kvinnor i denna folkmassa.
Slagen besvarade han med slag, förbannelserna med en blick inför vilken den modigaste ryggade tillbaka, kvidandena med en oberördhet som gränsade till förakt.
Till sist kom han fram så långt, att han stod alldeles bakom den kraftigt byggde unge mannen, som så att säga stoppat till ingången till salen. Mitt i den allmänna uppmärksamheten, ty var och en ville se hur saken avlöpte mellan dessa två antagonister, prövade han sitt speciella tillvägagångssätt, som bestod däruti att han satte sina armbågar som kilar mellan två åskådare och på så sätt banade sig väg. Det oaktat var han en kortväxt ung man vars bleka och utmärglade ansikte förrådde sjuklighet, lika mycket som hans brinnande blick förrådde viljestyrka.
Men hans armbåge hade knappast berört den unge mannen framför honom, förrän denne, ursinnig över detta angrepp, hastigt vände sig om och samtidigt höjde sin knutna hand, som hotade att krossa inkräktarens spensliga gestalt.
De två antagonisterna befunno sig nu ansikte mot ansikte, och ett litet skri undslapp dem båda på en och samma gång. De kände igen varandra.
”Ah, medborgare Maurice”, sade den spenslige unge mannen i en ton av obeskrivlig smärta, ”låt mig komma fram,
