De två gendarmerna sköto chevalieren tillbaka mot dörren, innan denne, häpen, bedövad, hade kunnat uppge ett rop eller taga ett steg för att utföra sin plan.
Han befann sig således åter tillsammans med Girard i fångvaktarens gång. Denna korridor förde dem åter in i registratorskontoret, där underrättelsen om drottningens vägran redan cirkulerat och där Marie Antoinettes österrikiska stolthet gav upphov till de råaste invektiv hos somliga och hos andra väckte hemlig beundran.
”Gå nu”, sade Richard till abbén. ”Återvänd hem till er, eftersom hon jagar bort er, och låt henne dö såsom hon vill”.
”Ja, men det gör hon rätt i”, sade hustru Richard, ”och jag skulle göra på samma sätt som hon”.
”Och ni skulle också ha orätt, medborgarinna”, sade abbén.
”Tyst, hustru”, sade fångvaktaren och spände ögonen i henne. ”Vad angår den saken dig? Gå nu, abbé, gå”.
”Nej”, upprepade Girard, ”nej, jag skall följa med henne mot hennes vilja. Ett ord, ett enda ord, om hon endast lyssnar till det, kan måhända föra henne tillbaka till plikten. Och för övrigt har kommunen givit mig detta uppdrag … och jag bör åtlyda kommunen”.
”Vare det så. Men skicka tillbaka din medhjälpare”, sade i brutal ton adjutantmajoren, som förde befälet över trupperna.
Denne var en för detta aktör vid Comédie Française, som hette Grammont.
Chevalierens ögon sköto en dubbel blixt, i det han mekaniskt stack handen innanför rocken.
Girard visste, att han innanför sin väst hade en dolk. Han hejdade honom med en bönfallande blick.
”Skona mitt liv”, sade han med sänkt röst. ”Ni ser, att allt är förlorat för er. Förspill icke ert liv tillsammans med henne. Jag skall tala med henne om er på vägen, det svär jag. Jag skall säga henne, att ni riskerat livet för att få se henne en sista gång”.
Dessa ord lugnade den unge mannen, och sedan den vanliga reaktionen inträtt, försjönk han i ett sällsamt tillstånd av svaghet. Denne man med en heroisk viljestyrka, med en underbar energi hade nått slutet av både viljestyrka och och energi och gled nu obeslutsam eller, rättare sagt, uttröttad, besegrad, in i ett tillstånd av bedövning, som man kunnat taga för dödens förelöpare.
”Ja”, sade han, ”det bör vara så: Korset för Jesus och
338
