Marie Antoinette kände denna degraderande hand, som berörde hennes hals, och hon gjorde en brysk rörelse och trampade därvid Sanson på foten, ty utan att hon sett det, var denne upptagen av att göra fast den ödesdigra plankan.
Sanson drog tillbaka sin fot.
”Ursäkta mig, monsieur”, sade drottningen, ”jag gjorde det icke avsiktligt”.
Dessa voro de sista ord, som uttalades av Cesarernas dotter, Frankrikes drottning, Ludvig den XVI:s änka.
Tuileriernas klocka slog en kvart över tolv, och samtidigt slungades Marie Antoinette in i evigheten.
Ett förskräckligt skri, ett skri framkallat av alla mänskliga känslor, av glädje, av fruktan, av sorg, av hopp, av triumf, av gottgörelse överröstade som en orkan ett annat skri, svagt och sorgset, som i samma ögonblick skallade under schavotten.
Gendarmerna hörde det emellertid, hur svagt det än var. De togo några steg framåt. Folkmassan, som nu var mindre kompakt, vidgades liksom en flod vars fördämningar blivit utvidgade, kastade tillbaka soldaterna och skingrade dem och strömmade sedan som ett upprört hav fram till schavotten, som redan skakade.
Var och en ville på närmare håll kasta en blick på återstoden av den kunglighet, som man trodde sig för alltid ha tillintetgjort i Frankrike.
Men gendarmerna letade efter någonting annat, de letade efter den skugga, som hade passerat förbi deras led och smugit sig under schavotten.
Två av dem kommo tillbaka, fasthållande en ung man, vars hand tryckte mot hans hjärta en näsduk, fläckad av blod. Han åtföljdes av en liten spaniel, som gnällde ynkligt.
”Död åt aristokraten! Död åt fördettingen!” ropade några män av folket, i det de pekade på den unge mannen. ”Han har doppat sin näsduk i österrikiskans blod. Död åt honom!”
”Gode Gud!” sade Maurice till Lorin. ”Känner du igen honom? Känner du igen honom?”
”Död åt rojalisten”, upprepade galningarna. ”Tag ifrån honom näsduken som han tänker gömma som en relik. Slit den ifrån honom! Slit den ifrån honom!”
Ett högdraget leende drog över den unge mannens läppar. Han slet upp sin skjorta, blottade sitt bröst och släppte näsduken.
346
