gynnsamma ögonblicket, smög sig in i det angränsande rummet, öppnade kaminluckan, tog ut ett brev och brände upp det. Så kom hon tillbaka in och lugnade modern med en blick.
”Vad vilja ni mig?” frågade det sjuka barnet.
”Vi vilja veta, om du inte hörde något i natt?”
”Nej, jag sov”.
”Du tycks vara mycket förtjust i att sova?”
”Ja, ty när jag sover, drömmer jag”.
”Och vad drömmer du?”
”Att jag återser min far, som ni ha dödat”.
”Alltså, har du ingenting hört?” utbrast Santerre häftigt.
”Nej, ingenting”.
”Vargynglet håller i sanning bra ihop med varginnan”, sade ämbetsmannen, som var utom sig av raseri. ”Det oaktat har det existerat en komplott”.
Drottningen smålog.
”Österrikiskan trotsar oss!” utbrast mannen. ”Gott! Eftersom det förhåller sig så, skola vi utföra kommunens beslut. Stig upp, Capet!”
”Vad ämna ni göra?” frågade drottningen. ”Se ni icke, att min son är sjuk och har feber? Önska ni döda honom?”
”Din son”, sade ämbetsmannen, ”är anledning till ständig oro för templekommissionen. Omkring honom röra sig alla komplotter, och konspiratörerna smickra sig med att de skola kunna befria er alla. Gott! Låt dem komma! Tison — ropa på Tison”.
Tison, som var ett slags hantverkare med uppdrag att utföra allt slags grovarbete inom fängelset, infann sig.
”Tison”, sade Santerre, ”vem kom i går hit med fångarnas mat?”
Tison uppgav namnet.
”Och deras linne? Vem var här med det?”
"Min dotter?”
”Är således din dotter tvätterska?”
”Ja visst!”
”Och du har givit henne i uppdrag att tvätta åt fångarna?”
”Ja, varför inte? Hon kan lika gärna få förtjänsten som någon annan. Det är inte längre tyrannernas pengar, det är nationens pengar, eftersom nationen betalar för dem”.
”Du fick tillsägelse att granska linnet med största noggrannhet”.
