”Gott!” sade kvinnan. ”Gå då, ty jag är redo att visitera dem”.
Männen lämnade rummet.
”Min kära madame Tison”, sade drottningen, ”ni vet …”
"Jag vet endast, medborgarinna Capet”, sade den hemska kvinnan, gnisslande med tänderna, ”att du ensam är upphovet till folkets olyckor och att jag har anledning att misstänka dig, och det vet du”.
Fyra män väntade vid dörren för att hjälpa Tisons hustru, i händelse drottningen gjorde motstånd.
Så vidtog visiteringen av drottningen. Hos henne påträffades en näsduk med tre knutar, som olyckligtvis tyckles utgöra svar på den, som Tison funnit, en penna, en mässhake och litet sigillvax.
”Ah, jag visste det!” sade Tisons hustru. ”Jag har många gånger sagt municipalerna, att österrikiskan skriver. Härom dagen fann jag litet vax i en ljusstake”.
”O, madame!” sade drottningen i blidkande ton. ”Jag bönfaller er att endast visa mässhaken”.
”Ja”, sade kvinnan. ”Jag skall visa er medlidande! Det tillkommer mig, som man visat så mycket medlidande! Man tar ifrån mig min dotter”.
Madame Elisabeth och madame royale hade ingenting gömt bos sig.
Kvinnan Tison kallade ämbetsmännen tillbaka in i rummet, och dessa kommo med Santerre i spetsen. Hon visade dem de saker, hon funnit hos drottningen, och dessa gingo ur hand i hand, föremål för tusende gissningar och antaganden, men näsduken med de tre knutarna intresserade dem alldeles särskilt.
"Nu skola vi läsa upp nationalkonventets beslut för er”, sade Santerre.
"Vilket beslut?” frågade drottningen.
"Beslutet att ni skall skiljas från er son. Nationalkonventet ömmar alltför mycket för det barns hälsa, som anförtrotts åt dess beskydd, för att vilja lämna det kvar hos en mor, som är så depraverad som ni”.
Drottningens ögon sköto blixtar.
"Men uttala då några anklagelser, tigrar som ni äro!”
"Det är inte alls svårt”, sade ämbetsmannen och uttalade en av dessa ständiga beskyllningar, som Suetonis utslunpande mot Agrippina.
”O!” utbrast drottningen, som nu var likblek. ”Jag vädjar till varje moders hjärta!”
