”Jag har redan hett om ursäkt”, sade Dixmer i mycket vänlig ton. ”Ni måste hava klart för er, att tack vare de oroliga tiderna ha jag och min kompanjon, monsieur Morand goda utsikter till att förtjäna en ofantlig förmögenhet. Vi ha på entreprenad förfärdigandet av soldaternas ränslar och tillverka 1,500 till 2,000 om dagen, Tack vare sakernas nuvarande välsignade tillstånd äro myndigheterna mycket upptagna och hava icke tid att granska våra böcker allt för noga, så det måste erkännas att vi fiska litet i grumligt vatten, detta så mycket mer som vi därigenom att vi smuggla in preparaten förtjäna cirka 200 procent”.
”Å tusan!” sade Maurice, ”Det där tycks vara ett fint levebröd, och nu kan jag förstå, att ni av fruktan att bliva avslöjade av mig beslöto att döda mig men nu när ni känner mig, fruktar ni mig icke längre. Är det icke så?”
”Nu”, sade Dixmer, ”ber jag er icke ens om ert hedersord”.
Så lade han sin hand på hans axel och fortsatte småleende: ”Eftersom det endast är mellan vänner, vågar jag väl fråga vad som fört er hit, unge man? Men om ni önskar hålla det hemligt, så har ni er frihet att göra det”.
”Jag har redan sagt er det, tror jag”, mumlade Maurice.
”Ja, en kvinna”, sade borgaren. ”Jag vet att det var något om en kvinna”.
”Mon Dieu! Ursäkta mig, medborgare. Jag förstår mycket väl att jag är skyldig er en förklaring. Gott! Jag letade efter en kvinna som jag härom dagen träffade förklädd och som sade mig, att hon bor här i kvarteret. Jag känner varken till hennes namn, samhällsställning eller bostad. Jag vet endast, att jag är vanvettigt förälskad i henne, att hon är liten -—”
Geneviève var lång.
”Att hon är blond och har ett livligt temperament”.
Geneviève var brunett och hade stora, tankfulla ögon.
”Korteligen, en grisett”, fortsatte Maurice, ”så för att behaga henne anlade jag denna enkla klädsel”.
”Det förklarar alltsammans”, sade Dixmer med troskyldig uppsyn.
Geneviève rodnade, och som hon kände, att hon rodnade, vände hon sig bort.
"Stackars medborgare Lindey”, sade Dixmer skrattande, ”en sådan hemsk kväll vi låtit er uppleva, och ni är dock den sista i världen, som jag skulle vilja göra något ont. En sådant utmärkt patriot, en broder! Men korteligen — jag
