Dixmer presenterade dem för Maurice, i det han nämnde deras namn och kvalifikationer.
Så vände han sig åter till Maurice och sade:
”Här ser ni, medborgare Lindey, alla dem, som hjälpa mig i mitt yrke. Tack vare de tider, i vilka vi leva, tack vare de revolutionära principer, som utplånat alla distinktioner, leva vi i ett förhållande av helig jämlikhet. Varje dag samlas vi två gånger vid samma bord, och det gläder mig, att jag lyckats övertala er att deltaga i vår familjemåltid. Seså! Till bords, till bords, medborgare!”
”Och… monsieur Morand?” sade Geneviève blygt. ”Skola vi icke vänta på honom?”
”Ah, det är sant”, svarade Dixmer. ”Medborgare Morand, som jag redan talat med er om, medborgare Lindey, är min kompanjon. Han förestår, om jag får säga så, den moraliska sidan av affären. Han sköter alla skrivgöromål, för böckerna, har överinseende över garveriet, betalar ut och tar emot pengar — korteligen: han arbetar hårdare än någon annan av oss. Följden därav är, att han emellanåt blir en smula försenad. Jag skall gå och tala om för honom, att vi vänta på honom”.
I samma ögonblick öppnades dörren, och medborgare Morand kom in.
Han var en liten, mörkhyad man med buskiga ögonbryn. Gröna glasögon av det slag, som användes av dem, som överansträngt sina ögon, dolde hans svarta ögon, ehuru icke tillräckligt att dölja deras glans.
Vid de första ord, han yttrade, kände Maurice igen den milda och samtidigt befallande röst, som talat till hans förmån, i det den sökt rädda honom från att falla offer för den förskräckliga rådplägningen. Han var klädd i en brun rock med stora knappar och vit sidenväst, och hans fina skjortbröst glättades under loppet av måltiden ofta ut av en hand, som Maurice, otvivelaktigt därför att den tillhörde en garvare, i hög grad beundrade för dess vithet och finhet.
Man slog sig ned vid bordet. Morand blev placerad till höger om Geneviève, Maurice till vänster om henne. Dixmer satt mitt emot sin hustru, och de övriga gästerna slogo sig ned hur som helst omkring det avlånga bordet.
Supén var utsökt. Dixmer åt med god aptit och var en mycket artig och förekommande värd. Under hans föredöme blevo arbetarne eller de, som låtsade vara det, angenäma sällskapsmänniskor. Medborgare Morand talade
66
