”Fortsätt i så fall, men var icke så ceremoniös mot henne, för tusan!”
”Ni har gömt ett brev, medborgarinna”, sade Maurice strängt. ”Det är nödvändigt, att vi få se detta brev”.
”Men vad för ett brev?”
”Det brev som Tisons dotter lämnade er och som medborgarinnan er dotter” — Maurice pekade på den unga prinsessan — ”tog upp samtidigt med sin näsduk”.
De tre kvinnorna sågo förfärade på varandra.
”Men monsieur, detta är värre än tyranni”, sade drottningen. ”Vi äro kvinnor!”
”Missförstå mig ej", sade Maurice i fast ton. ”Vi äro varken domare eller bödlar, vi äro uppsyningsmän, d. v. s. att era medborgare ha givit oss i uppdrag att bevaka er. Vi hava våra förhållningsorder. Att bryta mot dem är förräderi. Medborgarinna, jag ber er giva mig det brev, ni gömt”.
”Messieurs”, sade drottningen bögdraget, ”eftersom ni äro uppsyningsmän, böra ni visitera oss och efter vanligheten beröva oss vår vila i natt”.
”Gud förbjude, att vi skulle bära hand på kvinnor! Jag kommer nu att underrätta kommunen och skall avvakta dess befallningar. Men ni få icke gå till sängs. Ni få vara goda och sova i dessa fåtöljer. Och vi skola vakta er. Om nödvändigt, få de visitera er”.
”Vad står på”, sade Tisons hustru, som helt upprörd blev synlig i dörren.
”Det, medborgarinna”, sade Maurice, ”att du genom att låna dig till förrädiska handlingar berövat dig rättigheten att återse din dotter mer”.
”Att återse min dotter? Vad vill du mig således, medborgare?” frågade Tisons hustru, som ännu icke kunde förstå, varför hon icke skulle få återse sin dotter.
”Jag säger dig, att din dotter icke kom hit för att besöka dig utan för att lämna ett brev till medborgarinnan Capet och att hon därför icke skall återkomma hit vidare”.
”Men om hon icke kommer hit, får jag icke se henne eftersom vi äro förbjudna att gå ut”.
”Denna gång har du ingen annan än dig själv att klandra — det är ditt eget fel”, sade Maurice.
”O!” skrek den stackars kvinnan. ”Mitt fel! Varför säger du, att det är mitt fel? Det har icke hänt någonting, det försäkrar jag. Om jag trodde att det kunde ha hänt något då, ve dig, Antoinette! Du skulle dyrt få umgälla det”.
82
