Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

100

verkliga avsikt att döda?» frågade Heyward tillbaka, i det han smålog med väl spelad uppriktighet.

En ny och tankediger tystnad följde på dessa meningsfulla frågor och snarfyndiga svar. Duncan såg, att indianen tvekade. För att fullständiga sin seger stod han just i begrepp att åter börja uppräkna de blivande belöningarna, då Magua gjorde en uttrycksfull åtbörd och sade:

»Nog! Le Renard är en vis hövding, och vad han gör skall visa sig. Gå, och håll munnen sluten. När Magua talar, är det tid att svara.»

Magua gav tecken till uppbrott och trädde i spetsen för att själv leda tåget. Närmast honom följde David till fots, ty även hans häst hade tagits med av den andra truppen; de båda damerna redo bakom honom, med Heyward gående bredvid dem, under det att indianerna höllo sig på flankerna och bildade eftertruppen under iakttagande av en vaksamhet, som aldrig syntes tröttna.

På detta sätt färdades de under oavbruten tystnad, utom då Heyward talade ett eller annat tröstande ord till de båda systrarna eller David gav sin själs bedrövelse luft i jämmerliga utrop, varmed han avsåg att uttrycka sin ödmjuka undergivenhet. Deras kurs gick i sydlig riktning åt nästan rakt motsatt håll mot vägen till William Henry. Oaktat detta skenbara bevis på, att Magua alltjämt höll fast vid segrarnas ursprungliga avsikt, kunde inte Heyward tro, att hans frestande lockbete så snart blivit glömt; och han kände för väl till en indianstigs slingringar för att antaga, att dess skenbara riktning ledde rakt till målet, när över huvud någon list var av nöden. Mil efter mil tillryggalades emellertid på detta pinsamma sätt genom de ändlösa skogarna utan någon utsikt till ett snart slut på färden.

Cora var den enda, som erinrade sig kunskaparens förmaningar till dem vid avskedet, och så ofta tillfälle erbjöd sig, sträckte hon ut handen för att böja undan de kvistar hon kunde nå. Men indianernas vaksamhet gjorde denna hennes omtänksamhet både svår och farlig; ofta omintetgjordes hennes avsikt därigenom, att hon mötte deras vaksamma ögon, då det blev nödvändigt att låtsa en förskräckelse, som hon icke kände, och låta handen utföra