sade gamla far, om jag vill kuva min upproriska, envisa stolthet och samtycka…»
Hennes röst kvävdes, och knäppande händerna blickade hon uppåt, liksom om hon i sin själsvånda sökte upplysning av en oändlig visdom.
»Säg ut!» ropade Alice. »Vad skulle du samtycka till? O, att anbudet vore gjort till mig! För att rädda dig, för att lindra vår gamla fars sorg och befria Duncan skulle jag med glädje kunna dö.»
»Dö!» upprepade Cora, nu med lugnare och stadigare röst. »Det vore lätt, och kanske är den andra utvägen det inte mindre. »Han vill», fortfor hon, i det hon sänkte tonen i djupt medvetande om det förnedrande i förslaget, »att jag skall följa honom till vildmarken, till huronernas boningar, och stanna där — kort sagt, bli hans hustru. Tala därför, Alice, du, min högt älskade syster! Och ni också, major Heyward, kom mitt svaga förstånd till hjälp med ett råd! Bör livet köpas med ett sådant offer? Vill du, Alice, mottaga det av min hand för ett sådant pris? Och ni, Heyward? Ack, råd mig och led mig, ni båda, ty jag tillhör er helt och hållet!»
»Jag skulle vilja det?» utbrast den unga mannen med ovilja och förvåning. »Cora, Cora, ni skämtar med vår olycka. Nämn inte det ohyggliga villkoret en gång till! Blotta tanken därpå är värre än tusen dödar.»
»Jag visste väl, att det skulle bli ert svar!» utropade Cora. »Vad säger min Alice? För hennes skull vill jag underkasta mig mitt öde utan knot.»
Alice syntes överväldigad av sina känslor, ty det dröjde ett ögonblick, innan hon förmådde svara:
»Nej, nej, nej! Bättre då att vi dö, som vi levat, tillsammans!»
»Så dö då!» skrek Magua, i det han kastade sin tomahåk mot den värnlösa flickan. Yxan klöv luften mitt för Heyward, skar av några av Alices fladdrande lockar och trängde in i trädet över hennes huvud, där den skälvande satt kvar. Då Heyward såg det, råkade han i raseri; uppbjudande hela sin tyrka, slet han av vidjorna, som bundo honom, och rusade på en annan vilde, som under högljudda tjut och med bättre sikte beredde sig att kasta i
