Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
113

bredvid den andre. De vilda plågoandarna ryggade tillbaka för dessa kamplystna inkräktare och snart hördes de upphäva de välkända och fruktade namnen:

»Le Cerf agile! Le gros Serpent!»

Men huronernas försiktiga och vaksamma anförare förlorade icke fattningen så lätt. Då han lät sina skarpa ögon överfara den lilla slätten, uppfattade han med en enda blick anfallets beskaffenhet, och i det han såväl med sin röst som med sitt föredöme uppmuntrade sina kamrater, drog han sin långa och farliga kniv och rusade med ett högljutt rop på den väntande Chingachgook. Detta blev signalen till allmän strid. Ä ingendera sidan funnos eldvapen, varför kampen måste avgöras på det mest mordiska sätt man mot man.

Unkas besvarade ropet och rusade på en fiende och klöv hans skalle med ett enda välriktat hugg av sin tomahåk. Heyward ryckte lös Maguas stridsyxa från trädet och skyndade till handgemänget. Som de stridande nu voro lika till antalet, valde var och en ut en enskild motståndare ur den fientliga skaran. Anloppet och huggen följde med en virvelvinds våldsamhet och blixtens snabbhet. Falköga hade snart fått en annan fiende inom håll, och med en enda svängning av sitt fruktansvärda vapen slog han ned sin motståndares svaga och oskickliga motvärn och fällde honom med krossat huvud till marken. Heyward, som var allt för ivrig att vänta tills han kunde komma i handgemäng, företog sig att kasta den tomahåk han hade bemäktigat sig. Den träffade den av honom utsedda indianen i pannan och hejdade för ett ögonblick dennes framrusande. Uppmuntrad av denna lilla framgång, fullföljde Heyward sitt angrepp och sprang på sin fiende med blotta händerna. Ett enda ögonblick var emellertid nog att övertyga honom om det förhastade i detta företag, ty han fann genast, att han måste uppbjuda all sin smidighet och hela sitt mod för att undvika huronens förtvivlade knivhugg. Ur stånd att längre få bukt med en så rörlig och påpasslig fiende, slog han armarna om honom och lyckades hålla fast dem vid hans sida med ett järnhårt tag, som likväl var allt för uttröttande för

Den siste mohikanen.8