Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

8

drog sin slöja över den avskilda platsen, dämpades ljuden av förberedelserna, det sista ljusskenet från någon officers stockhydda försvann omsider, träden kastade djupare skuggor över jordverken och den sorlande strömmen, och inom kort rådde över hela lägret en tystnad så djup som den, som härskade i den vidsträckta skog, av vilken det omgavs.

I enlighet med orderna från föregående afton väcktes hären ur sin tunga sömn av de manande trumvirvlarna, vilkas rasslande ekon i den fuktiga morgonluften hördes utgå från varje öppning i skogen, just då dagningen började låta de ruggiga konturerna av några resliga tallar i närheten avteckna sig mot den första ljusningen på österns milda, molnfria himmel. På ett ögonblick var hela lägret i rörelse, då till och med lägsta man i ledet skyndade upp från sin viloplats för att bevittna kamraternas avtåg och deltaga i stundens livande inverkan och tillfälliga tilldragelser. Den utvalda skaran var snart färdig med sin enkla uppställning. Under det att konungens regelbundna och exercerade legoknektar stolt marscherade upp på ledets högra flygel, intogo de mindre anspråksfulla kolonisterna sin blygsammare plats på den vänstra, med en foglighet, som lång vana hade gjort lätt. Kunskapare begåvo sig av, starka bevakningar gingo före och efter de klumpiga fordon, som buro trossen, och innan ännu morgonens gråaktiga dager hade fått en varmare färgskiftning genom den uppgående solens strålar, bildade de avtågande krigarnas huvudstyrka kolonn och lämnade lägret med stolt militärisk hållning, som bidrog till att döva de slumrande farhågorna hos mången nybörjare, som nu gick att avlägga sitt första prov i vapenyrket. Samma stolta hållning och noggranna ordning iakttogos, så länge de avtågande voro i sikte för sina beundrande kamrater, till dess avståndet alltmera försvagade tonerna från deras blåsinstrument och skogen slutligen tycktes sluka den levande massa, som långsamt hade trängt in i dess sköte.

Morgonvinden hade upphört att till de lyssnandes öron bära de djupaste tonerna från den borttågande och osynliga kolonnen, och den sista eftersläntraren hade redan följt efter kamraterna och försvunnit; men ännu syntes tecken till ett nytt uppbrott utanför en ovanligt stor och bekväm