Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
125

tagit. Men ett drag av vemod blandade sig med hans segerstolthet och gjorde hans röst som vanligt vek och musikalisk.

»Skulle inte vår viloplats ha varit mera undangömd, min hederliga vän, om vi valt ett mindre känt och mera sällan besökt ställe än det här?» frågade Heyward, då han märkte, att kunskaparen redan hade slutat sin korta undersökning.

»Få människor leva nu, som ens känna till, att det här blockhuset någonsin blivit uppfört», svarade Falköga långsamt och tankfullt. »Det är inte ofta som böcker göras och berättelser skrivas om en sådan fäktning, som här utkämpades mellan mohikanerna och mohawkerna i ett krig, som de själva ställt till. Jag var då en ung man och drog ut i strid tillsammans med delawarerna, därför att jag visste, att de voro en förtalad och förorättad stam. Under fyrtio dagar och fyrtio nätter krävde de avgrundsandarna vårt blod omkring denna trave av stockar, som jag gjorde upp planen till och delvis även uppförde, då jag, som ni vet, själv inte är någon indian, utan en man utan någon korsning. Delawarerna hjälpte till med arbetet, och vi försvarade verket med en styrka av tio man mot tjugu, tills antalet var i det närmaste lika; då gjorde vi ett utfall på de hundarna, och inte en enda av dem kom hem igen för att berätta om det öde, som drabbat hans avdelning. Ja, ja, jag var ung på den tiden och ovan att se blod, och som jag inte kunde förlika mig med tanken på att varelser, som hade en odödlig själ lika väl som jag själv, skulle ligga på bara marken, där deras kroppar skulle sönderslitas av vilddjuren eller deras ben vitna i regnet, begrov jag de döda med mina egna händer just under den lilla kulle, på vilken ni tagit plats och som för resten inte är någon dålig sittplats, fastän den blivit uppförd över dödliga människors ben.»

Heyward och systrarna stego genast upp från den gräsbeklädda griften, och de senare kunde icke, oaktat de nyss förut hade bevittnat så förskräckliga uppträden, helt och hållet undertrycka en känsla av mycket naturlig fasa, när de funno sig ha kommit i så nära beröring med de döda mohawkernas grav. Det grå skymningsljuset, den