tjänsten att ha hållit vakt vid er huvudgärd, som det skulle anstått en krigsman.»
»Ingen annan än Duncan själv skulle anklaga Duncan för en sådan svaghet», svarade Alice.
Den unga mannen befriades från obehaget att ytterligare betyga sin ovärdighet genom ett utrop av Chingachgook och den hållning av spänd uppmärksamhet, som hans son intog.
»Mohikanerna höra en fiende», viskade Falköga, som nu liksom alla de andra var vaken och på benen. »De vädra en fara i vinden.»
»Gud förbjude det!» utropade Heyward. »Vi ha sannerligen haft tillräckligt av blodsutgjutelse.»
Emellertid tog han sin bössa, under det han talade och gjorde sig beredd att försona sin lätt förlåtliga försumlighet genom att modigt blottställa sitt liv till försvar för dem han åtagit sig att beskydda.
»Det är något vilddjur från skogen, som smyger omkring och söker föda», viskade han, när de låga och, som det tycktes, avlägsna ljud, som hade väckt mohikanernas uppmärksamhet, även nådde hans öron.
»Tyst!» svarade den uppmärksamt lyssnande kunskaparen. »Det är människor; till och med jag kan nu urskilja deras steg, så svaga än mina sinnen äro i jämförelse med en indians. Den där huronen, som rymde sin väg, har stött på en av Montcalms uteliggande skaror, och de ha snokat upp vårt spår. Led hästarna in i blockhuset, Unkas, och ni, mina vänner, följ med inom samma skydd. Så skröpligt och gammalt det än är, erbjuder det likväl alltid en betäckning, och det har genljudit av en bössas knall förr än i natt.»
Hans tillsägelse åtlyddes ögonblickligt, i det att mohikanerna ledde hästarna inom ruinen, dit även hela skaran begav sig under iakttagande av den strängaste tystnad.
Ljudet av annalkande steg var nu allt för tydligt för att tillåta något tvivel. Med detta ljud blandades snart röster, som ropade varandra på en indiandialekt, som, enligt vad jägaren i en viskning meddelade Heyward, var huronernas språk. När denna indianskara kom fram till det ställe, där hästarna hade trängt in i det blockhuset
