150
om det salta vattnet äro hans fiender; hans vänner äro huronernas vänner.»
»Vänner!» upprepade indianen föraktfullt. »Må min fader ge Magua sin hand.»
Montcalm, som insåg, att hans inflytande över de krigiska stammar, han hade samlat omkring sig, måste bevaras genom foglighet snarare än med våld, efterkom motvilligt den andres begäran. Vilden lade den franska befälhavarens finger på ett djupt ärr på sitt bröst och frågade därpå stolt:
»Vet min fader, vad detta är?»
»Vilken krigare vet inte det? Det är märket efter blykulan, som träffat.»
»Och detta?» fortfor indianen, i det han vände den andre sin nakna rygg; ty hans kropp var nu icke höljd i den vanliga kalikåmanteln.
»Detta! Min son har blivit grymt misshandlad här. Vem har gjort det?»
»Magua sov tungt i engelsmännens hyddor, och käpparna ha lämnat märken efter sig», svarade vilden med ett ihåligt skratt, som dock icke dolde eller kunde dölja den grymma förbittring, som var nära att kväva honom. Lugnande sig tillade han därpå plötsligt med den honom medfödda värdigheten: »Gå och säg era unga män, att det är fred! Le Renard subtil förstår att tala till en huronkrigare.»
Utan att värdigas yttra flera ord eller vänta på svar lät vilden bössan falla tillbaka i armvecket och begav sig tyst genom lägret mot skogen, där hans stam höll till. Under det han gick fram, anropades han allt emellanåt av vaktposter, men han bara fortsatte under dyster tystnad och med ytterlig missaktning för anmaningarna av soldaterna, som skonade hans liv endast därför, att de kände igen en indians hållning och gång ej mindre än hans envisa oförvägenhet.
Montcalm stannade länge, nedstämd och dyster, på stranden, där hans följeslagare hade lämnat honom, och grubblade djupt över det vilda lynne, som hans otyglade bundsförvant nyss hade lagt i dagen. Redan hade hans rykte fläckats av ett ohyggligt uppträde, och detta under
