156
darrande fingrar slet av sig sina lättare klädesplagg. »Tag allt vad jag har, men ge mig mitt barn tillbaka.»
Vilden sparkade undan de värdelösa trasorna, och då han såg, att schalen redan hade blivit en annans byte, förgrymmades hans uppsyn, han krossade barnets huvud mot en sten och kastade de skälvande kvarlevorna för moderns fötter. Ett ögonblick stod denna orörlig likt en bildstod av förtvivlan och såg med vilda blickar ned på det motbjudande föremål, som nyss hade smugit sig till hennes barm och smålett mot henne, och därpå lyfte hon ögon och ansikte mot himmeln liksom för att nedkalla Guds förbannelse över den, som hade förövat det nesliga dådet. Men hon besparades synden av en sådan bön, ty huronen, som drivits till ursinne genom sin missräkning och blivit upphetsad genom åsynen av blod, var nog barmhärtig att krossa hennes huvud med sin tomahåk. Modern segnade ned för hugget och föll, under det hon ännu i döden trevade efter sitt barn med samma hängivna, allt uppoffrande kärlek, varmed hon hade älskat det i livet.
I detta farliga ögonblick satte Magua händerna till munnen och lät höra det olycksbådande och skräckinjajagande stridsropet. De kringspridda indianerna foro upp vid detta välkända rop, liksom kapplöpare ta ett språng vid signalen att lämna målet, och genast steg över slätten och under skogens valv upp ett tjut, vars like väl sällan gått över mänskliga läppar. De, som hörde det, lyssnade med en fasa, som kom blodet i deras ådror att stelna, kände en skräck föga mindre än den, som man kan antaga, att yttersta dagens domsbasuner en gång skola framkalla.
Mer än tvåtusen rasande vildar bröto fram ur skogen vid denna signal och rusade som en stormvind över slätten. Vi skola ej dröja vid de upprörande skräckscener, som nu följde. Döden var närvarande överallt, och detta i sin mest avskräckande och motbjudande gestalt. Motstånd tjänade endast till att uppegga mördarna, som utdelade sina ursinniga hugg ännu långt efter det deras offer hade blivit okänsliga för deras vredesyttringar. Blodet flöt i strömmar; vid anblicken därav råkade vildarna i vanvettig upphetsning, många av dem kastade sig till och med
