158
nande ömhet över hennes till utseendet livlösa kropp. Munro skakade på huvudet i den tron, att han hade misstagit sig, och fortsatte sin färd, uteslutande upptagen av den höga plikt, som hans ställning ålade honom.
»Lady», sade David, som, hur hjälplös och onyttig han än var, hittills icke hade haft minsta tanke på att övergiva de åt hans beskydd anförtrodda unga kvinnorna, »här hålla djävlarna sin jubelfest, och detta är ingen passande plats för kristna att dväljas på. Låtom oss stå upp och fly!»
»Gå, och rädda er själv», sade Cora, som fortfarande hade blicken fäst på sin medvetslösa syster. »För mig kan ni inte vidare vara till någon nytta.»
David förstod av den enkla men uttrycksfulla åtbörd, som hon lät åtfölja sina ord, hur oryggligt hennes beslut var. Han betraktade ett ögonblick de mörka gestalter, som på alla sidor om honom bedrevo sina helvetiska utsvävningar, och hans resliga person rätade på sig, i det hans bröst hävdes och varje anletsdrag svällde och tycktes tala med makten av de känslor, som besjälade honom.
»Om den judiske herdegossen kunde kuva Sauls onda ande med tonerna av sin harpa och den heliga sångens ord, torde det ej vara ur vägen att här pröva musikens makt», sade han.
Därpå höjde han sin röst i hela dess styrka och utgöt en ström av toner så mäktiga, att den överröstade till och med larmet på detta blodiga fält. Mer än en vilde rusade fram mot dem i tanke att plundra de värnlösa systrarna på deras dyrbarheter och taga med sig deras skalper; men när de sågo denna besynnerliga och orubbliga figur stå som fastnaglad på sin plats, stannade de för att lyssna. Förvåningen övergick snart till beundran, och de begåvo sig bort till andra och mindre modiga offer, i det de högt uttalade sin tillfredsställelse över det sinneslugn, varmed den vita krigaren sjöng sin dödssång. Uppmuntrad och vilseledd av sin framgång, ansträngde David alla sina krafter för att ge ännu större utsträckning åt ett, såsom han trodde, så heligt inflytande. De ovanliga ljuden uppfångades av en avlägsen vilde, som i raseri ilade från grupp till grupp, liksom om han föraktade att vidröra den
