Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

160

Magua, som väl visste, hur han skulle undvika den mest överhängande faran och tillika gäcka förföljelsen, trängde genom en lång klyfta in i skogen, där han snart återfann de för så kort tid sedan av de resande släppta hästarna, som väntade på hans ankomst under bevakning av en vilde med lika grym uppsyn och ondskefull som han själv. Efter att ha lagt Alice på den ena av hästarna gav han Cora ett tecken att stiga upp på den andra.

I trots av den fasa, som hennes fiendes närvaro väckte, innebar dock redan det att slippa ifrån de blodiga uppträden, som försiggingo på slätten, en ögonblicklig lättnad, för vilken flickan icke kunde vara helt och hållet likgiltig. Hon besteg hästen och sträckte ut sina armar efter systern med ett så bedjande och kärleksfullt uttryck, att icke ens huronen förmådde motstå det. Han lade därför Alice på samma häst som Cora, varpå han fattade tygeln och började sin färd med att tränga ännu djupare in i skogen. När David märkte, att han lämnades ensam, fullkomligt obeaktad, såsom en allt för obetydlig varelse att ens nedgöras, kastade han sina långa ben över sadeln på den häst de hade övergivit och skyndade efter så hastigt som den svåra vägen tillät.

Nere på slätten fortgick ännu det grymma blodbadet ohejdat. På alla håll flydde de olyckliga för sina obarmhärtiga förföljare, under det att den kristna konungens väpnade skaror stodo orörliga, med en likgiltighet, som aldrig har blivit förklarad, och som kvarlämnat en outplånlig fläck på deras anförares eljest blanka vapensköld. Dödens glaven hejdades ej heller, förrän snikenheten tog överhanden över hämndlystnaden. Då först började de sårades skrik och mördarnas tjut att höras mindre ofta, till dess de icke längre träffade de lyssnandes öron eller överröstades av de triumferande vildarnas högljudda, långa och genomträngande segerrop.