170
Heyward hörde genast på kunskaparens ton, att ett ordbyte här skulle vara gagnlöst. Munro hade åter försjunkit i ett slags slöhet, som hade fått makt med honom, alltsedan han drabbades av sina sista förkrossande olyckor, och varur tydligen endast någon ny och kraftig sinnesrörelse kunde rycka upp honom. Görande en dygd av nödvändigheten, fattade Heyward veteranens arm och följde indianerna och kunskaparen, som redan hade börjat gå tillbaka på den stig, som ledde till slätten.
XVII.
EN KAPPRODD.
Aftonens skuggor hade redan sänkt sig och ökat ställets dysterhet, när den lilla skaran trädde inom William Henrys ruiner. Kunskaparen och hans kamrater vidtogo ofördröjligen sina förberedelser för ati tillbringa natten där, men med ett allvar och en lugn besinning i sitt sätt, som visade vilket djupt intryck de ovanliga skräcksyner de nyss bevittnat hade gjort till och med på deras härdade sinnen. Några delvis förkolnade bjälkar restes mot en nedsvärtad vägg, och sedan Unkas nödtorftigt övertäckt dem med ris, ansågs det hela utgöra en tillräckligt bekväm bostad för tillfället. Den unga indianen pekade på sin konstlösa hydda, när han fått den färdig, och Heyward, som förstod meningen med den tysta åtbörden, nödgade med milt våld Munro att taga detta nattläger i besittning.
Falköga och indianerna gjorde upp eld och intogo sin enkla aftonmåltid, bestående av torkat björnkött. Därpå lade de mera bränsle på elden och beredde sig att hålla rådplägning. Efter en kort och uttrycksfull tystnad tände Chingachgook en pipa, vars huvud var konstrikt utskuret i en av landets lösa stenarter och vars skaft utgjordes av ett trärör, och började röka. När han insupit nog av den vederkvickande örtens vällukt, räckte han pipan åt kunskaparen. På detta sätt hade den under den djupaste tystnad gått laget runt tre gånger, innan någon i säll-
