Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

172

skodda stövlar, kunde här verkligen varit åtskilligt att befara, men med tillbörligt berett hjortskinn på fötterna kan man i allmänhet tryggt våga sig ut på klipporna. Skjut kanoten närmare land, Unkas, den här sanden tar emot avtryck lika lätt som krämarnas smör nere vid Mohawk. Vackert, gosse, vackert, den får inte vidröra stranden, annars upptäcka de skälmarna, på vad väg vi lämnat platsen.»

Den unga indianen iakttog detta försiktighetsmått, och sedan kunskaparen lagt en planka från ruinerna till kanoten, gav han de båda officerarna ett tecken att stiga ombord. När detta skett, återställdes allting omsorgsfullt i sitt förra oordnade skick, varpå Falköga lyckades nå den lilla näverfarkosten uten att lämna efter sig några av de märken, som han tycktes i så hög grad frukta. Heyward satt tyst, till dess indianerna hunnit försiktigt paddla kanoten på något avstånd från fästet och inom den breda och mörka skuggan, som bergen i öster kastade på sjöns spegelblanka yta, men därpå frågade han:

»Varför behöva vi bryta upp på detta förstulna och brådskande sätt? Ni anser således, att vi ha fiender både framför och bakom oss? Då kommer sannolikt vår färd att bli farlig.»

»Att vi ha fiender framför oss, det veta vi ju, och antagligt är väl, att en eller annan indian även stryker omkring bakom oss. Om vår färd blir farlig? Ånej, inte rent av farlig, ty med vaksamma öron och kvicka ögon kunna vi laga så, att vi ha några timmars försprång framför de kanaljerna, eller om vi måste ta till bössan, finnas i vårt sällskap tre, som förstå sig på vad den duger till, lika bra som trots någon ni kan namnge i gränstrakterna. Nej, inte just farlig, men sannolikt är, att vi få vara med om vad man skulle kunna kalla en roddtur i flygande fläng, kanske även ett nappatag, en fäktning eller någon dylik förströelse, likväl alltid under god betäckning och med överflöd på kulor och krut.»

Det är möjligt, att Heywards uppfattning av vad som var farligt, hur mycket han än utmärkte sig för sitt mod, i någon mån avvek från kunskaparens, ty i stället för att svara satt han nu tyst, medan kanoten gled fram flera