Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

174

alltid ett skäl för vad du gör. Det är bara en skugga, men den är inte naturlig. Ni ser den mist, som stiger upp över ön, major; ni kan inte kalla den dimma, ty den liknar snarare en tunn molnstrimma…»

»Det är en dunst, som stiger upp från vattnet.»

»Det kunde ett barn upplysa om. Men vad är den kant svartare rök, som hänger utefter dess nedre sida och som ni kan följa dit ned i hasselsnåret? Den kommer från en eld, men efter mitt omdöme från en, som fått brinna ned.»

»Låt oss då ro fram dit och ta reda på saken», sade den otåliga Heyward. »Den skara måste vara liten, som kan ligga på en sådan landsmula.»

»Om ni bedömer indiansk list efter de regler ni finner i böcker eller efter vita mäns vishet, kommer ni att bli ledd på villospår om inte rent av finna er död», svarade Falköga, i det han undersökte märkena på platsen med den skarpblick, som var utmärkande för honom, »Om jag får lov att yttra mig i den här saken, så vill jag säga, att vi bara ha två utvägar att välja på: den ena är att vända om och uppge varje tanke på att följa huronerna…»

»Aldrig!» utropade Heyward med en röst, som var allt för högljudd i betraktande av omständigheterna.

»Gott, gott», återtog Fallköga med ett hastigt tecken åt Heyward att lägga band på sin otålighet. »Jag lutar själv starkt åt er åsikt, fastän jag ansåg det anstå min erfarenhet att nämna det ena såväl som det andra. Vi måste då fortsätta vår väg, och om indianerna eller fransoserna befinna sig i den smala farleden, få vi springa gatlopp mellan de här tvärbranta bergen. Ligger det sunt förnuft i vad jag säger, sagamore?»

Indianen svarade endast därmed, att han sänkte åran i vattnet och drev kanoten framåt. Då det var hans uppgift att styra dess kurs, framgick hans beslut tydligt nog av denna handling. Allesammans började nu ro med kraft och voro snart framme vid en punkt, varifrån de hade fullständig utsikt över öns norra strand, som dittills hade legat dold för deras blickar.

»Där äro de, så sant märken hålla streck!» viskade kunskaparen. »Två kanoter och en rök. De kanaljerna ha ännu inte fått sina ögon ur misten, annars skulle vi få