182
var på någon sträcka besatt med täta och överhängande buskar. Under betäckning av dessa naturliga fördelar rodde de oförtrutet ett gott stycke, tills kunskaparen gav till känna, att han ansåg dem med trygghet kunna landa på nytt.
De rastade nu, tills skymningen gjorde föremålen otydliga och ovissa för blicken. Därpå gåvo de sig åter i väg, och gynnade av mörkret rodde de med tysta och kraftiga årtag över till västra standen. Ehuru de brutna ytterlinjerna av de berg, mot vilka de styrde, ej erbjödo Heywards ögon några tydliga kännemärken, löpte kanoten med Chingachgook som styrman in i den lilla hamn han valt med en säkerhet och noggrannhet, som skulle ha gjort en erfaren lots heder.
Båten lyftes åter upp och bars in i skogen, där den sorgfälligt doldes i ett busksnår. Våra äventyrare togo sina vapen och sin packning, varpå kunskaparen gav till känna för Munro och Heyward, att han och indianerna äntligen voro färdiga att tåga vidare.
XVIII.
NÄRA MÅLET.
Kanotfararna hade landat vid gränsen till en trakt, som ännu i denna dag är mindre känd för Förenta staternas invånare än Arabiens öknar och Tartariets stäpper. Det var det ofruktbara och oländiga distrikt, som skiljer Champlains tillflöden från Hudsons, Mohawks och S:t Lawrences. Sedan tiden för vår berättelse har landets företagsamma anda omgivit det med ett bälte av rika och blomstrande nybyggen, ehuru icke ens nu någon annan än jägaren eller vilden tränger in i dess dystra och vilda gömslen.
Som emellertid Falköga och mohikanerna ofta hade färdats över denna vidsträckta vildmarks berg och dalar, tvekade de ej att tränga in i dess djup, med oförskräcktheten hos män, som varit vana vid dess umbäranden och svårigheter, Under många timmar strävade de nu framåt
