öga. »Sagamoren här är av delawarernas ädlaste blod och är storhövding bland deras sköldpaddor. Att några av denna stam finnas bland det folk sångaren berättar om, framgår tydligt av hans ord; och hade han bara använt hälften av den luft, han blåst bort på att göra sin strupe till en trumpet, kunde vi nu ha vetat, hur många krigare de räkna. Det är i alla fall en farlig stig vi vandra på, ty en vän, som vänt sitt ansikte från oss, är ofta blodtörstigare än den fiende, som försöker ta vår skalp.»
»Förklara er närmare», sade Heyward.
»Det är en lång och sorglig historia och som jag inte gärna sysselsätter mina tankar med, ty det kan inte förnekas, att det onda huvudsakligen vållats av män med vitt skinn. Slutet blev emellertid, att den ena broderns tomahåk vändes mot den andra brodern och att mingo och delaware kommo att vandra samma stråt.»
»Ni misstänker således, att det är hos en del av detta folk som Cora uppehåller sig?»
Kunskaparen nickade jakande, men syntes angelägen om att komma ifrån allt vidare samtal om ett ämne, som tydligen var honom pinsamt. Den otåliga Heyward framkastade nu åtskilliga brådstörtade och förtvivlade förslag till de båda flickornas befrielse; men Falköga lyckades övertyga honom om oklokheten i att förhasta sig i en sak, som måste taga deras lugnaste eftertarke och yttersta ansträngningar i anspråk.
»Det vore så gott», fortfor han, att låta denna man återvända till lägret som vanligt och att han stannade kvar i hyddorna för att underrätta de unga fruntimren om vår ankomst, till dess vi genom en signal kalla honom ut för att rådgöra med oss. Ni kan väl skilja kråkans kraxande från nattskärrans läte, min vän?»
»Det är en behaglig fågel», genmälde David, »och hans sång är mild och vemodig, fast takten är något hastig och ojämn.»
»Han talar om nattskärran», sade kunskaparen. »Nåväl, eftersom ni tycker om hennes vissling, må det bli vår signal. Kom då ihåg, att när ni hör nattskärrans läte upprepas tre gånger, skall ni bege er till de buskar, där ni kan antaga att fågeln…»
