Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

204

spritt, under det kan fortfarande betraktade föremålen för sin undran.

»Det är snarare en glädje för själen än ett arbete att höja rösten till lov och pris; men dessa gossar missbruka sina gåvor på ett sorgligt sätt. Jag har sällan funnit någon vid deras ålder, åt vilken naturen i så rikt mått förlänat grundvillkoren för psalmsång; men sannerligen, sannerligen, ingen finnes, som mer vårdslösar dem. Tre nätter har jag nu uppehållit mig här, och tre särskilda gånger har jag samlat de slynglarna, på det att de måtte förena sig i helig sång; men för varje gång ha de besvarat mina bemödanden med skrik och tjut, som kommit mig att rysa ända in i själen.»

»Om vilka talar ni?»

»Om dessa djävulens barn, som förslösa sin dyrbara tid på dylika fåfängliga upptåg. Ack, tuktens hälsosamma tvång är blott föga känt bland detta självsvåldiga folk. I ett land, som är så rikt på björkar, ser man dock aldrig till ett ris, och det är därför i mina ögon ej att undra på, att försynens dyrbaraste välgärningar förslösas på sådana skrik som dessa.»

David höll för öronen, då barnskarans gälla tjut just nu skallade genom skogen.

»Låt oss gå vidare», sade Heyward.

Utan att taga bort skyddet från sina öron fogade sig sångmästaren i hans önskan, och tillsammans fortsatte de sin färd mot filisteernas hyddor, såsom David emellanåt brukade uttrycka sig.



XX.
EN HJÄLTE OCH EN FEG STACKARE.

Det är sällan man finner ett indianläger i likhet med de mera kunniga vitas bevakat av väpnade män. Noga underrättad om varje annalkande fara, medan den ännu befinner sig på avstånd, vilar indianen i allmänhet tryggt i tillit till sin kännedom om skogens varnande tecken, och de